Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

253
flygets stora gestalter. Numera kommendörkapten.
Castries, general Christian Marie Ferdinand de la Croix de, född den II augusti 1902 i Paris, blev
befordrad till kapten först som 38-åring. Denna långsamma befordringsgång beror inte uteslutande
på att han tjänstgjorde vid kavalleriet. Castries som tog värvning som simpel soldat utan att gå
igenom Saint-Cyr för i sin ungdom ett stormigt liv. I brist på hästar ägnar han sig åt flygplan, han
har civilt flygcertifikat. 194o försvarar han sig i tre dygn mot en tysk bataljon, förstärkt med
stridsvagnar och stukaplan. Tillfångatagen 1941, rymmer efter tre försök och stiger 1944 som
major i land i Saint-Raphaël med 1. armén. Under Navarres befäl medverkar han genom en djärv
manöver till Karlsruhes intagning. Pensionerad efter Dien Bien Phu, rider varje morgon i Bois de
Boulogne.
Cogny, divisionsgeneral René, född den 25 april 1904 i Saint Valéry-enCaux i departementet
Seine-Maritime, fiskeläge och badort, och är som Navarre normand. Hans morfar och farfar var
lantarbetare, hans far underofficer i gendarmeriet och senare tulltjänsteman i Yvetot. Den unge
Cogny kommer in i gymnasiet som stipendiat. Sedan står han inte längre att hejda, när han
utexamineras från Ecole Polytechnique är han artilleriofficer, politices kandidat och juris doktor.
1941 tjänstgör kapten Cogny vid 3. arméns rationsavdelning, tas till fånga i Vogeserna och
rymmer från Oflag XIII A. Han befordras till major 1942 och sluter sig till motståndsrörelsen.
Häktad 1943 sitter han sex månader i fängelset i Fresnes, varifrån han deporteras, först till
Buchenwald och sedan till Dora. Befrias 1945. Han placeras först i arméministerns kabinett och
förflyttas sedan till de Lattre de Tassignys stab. Denne som varken gillar halvportioner eller
dumhuvuden tar honom med sig till Indokina som chef för sitt militärkabinett. Här börjar hans
verkliga karriär. Efter marskalkens död får han befälet över 2. marschfördelningen i Tonkin, med
stabsplats i Hai Duong, i den mest vietminhinfekterade delen av deltat. Där tillbringar han sina
dagar med att jaga vietsoldater och nätterna med att stöda sina framskjutna poster med
artillerield. Han installerar sig mittibland sina batterier men ger sig ibland ut för att leda en större
operation, rensa upp några hundra kvadratkilometer och bränna ner några befästa byar efter att ha
tömt dem på civilbefolkningen. Det blir en fix idé för honom att hålla deltat. Cogny är den store
mannen bland risodlingarna och specialisten på rörliga operationer när Navarre utnämner honom
till general Linarès efterträdare som chef för markstridskrafterna i Tonkin. Efter Indokina
befordrad till armékårsgeneral och utnämnd till överbefälhavare i Centralafrika.
Corniglion-Moulinier, general Edouard, 55 år, minister utan portfölj, f. d. flygare, en äkta kondottiär
med skarp hjärna. Den ende medlem av regeringen som bad att få hoppa ner i Dien Bien
Phu ”för att göra en gest”. Han skulle ha gjort det. Av äventyrslust och hederskänsla. Död 1963.
Coty, René, vald till republikens president den 23 december 1953 vid 71 års ålder, fick med tårar
betala sitt förtroende för ministrar och generaler. Han störtades tillsammans med IV republiken
fem år efter Dien Bien Phus fall. V republikens president höll ett tal vid hans grav.
Dechaux, Jean, brigadgeneral vid flyget, född 1903, Ecole Polytechnique, chef för de taktiska
flygstyrkor i norra Indokina som hade till uppgift att stöda Dien Bien Phu. Hård mot andra.
Pensionerad.
De jean, Maurice, fransk ambassadör i Indokina, utnämnd vid 54 års ålder tack vare Paul
Reynaud som då var fransk överkommssarie i Indokina. Han gav middagar, försökte få reda på
överbefälhavarens avsikter och telegraferade dåliga nyheter till sin minister. Efter katastrofen
tillställde han general Salan en faktura på whisky som han inte ansåg sig behöva betala. För
närvarande fransk ambassadör i Moskva.
Dong, Pham van. Chef för Vietminhs delegation i Genève, son till en mandarin vid hovet i Hué.