Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

127
har begagnat sig av natten och den allmänna förvirringen för att fly upp i bergen eller gå över till
fienden. Thaimännen var för intelligenta för att trivas med att kämpa som simpla soldater, alltför
smidiga för att inte finna på ett sätt att undslippa tvånget när det blev för pressande, de kände
landet alltför väl för att inte kunna begagna sig av terrängens möjligheter. De var visserligen inte
alla prinsar eller guvernörer, men det fanns knappt någon som inte var värdig att vara det, och de
hade svårt att anpassa sig till en situation som utan deras eget förvållande förde dem mot olyckor
och död. De hade föga likhet med det tusental män som hade undkommit från Lai Chau, en orolig
och opålitlig samling som behandlades nästan som slavar och användes till handräckningstjänst,
liksom fångarna från Hanoi. Thaimännen var små till växten, de uppträdde försynt och artigt, de
var födda till ett fredligt liv, till sköna konster och nöjen, de arbetade inte om de inte var absolut
tvungna, och resultatet var att soldaterna i 3. thaibataljonen kunde vara till stor nytta, men endast
under förutsättning att de sattes in i pålitliga förband. I vissa delar av thaiområdet råder en sådan
sed att om en man dör, odlar brodern endast hälften av de åkrar som han får i arv och lämnar den
andra hälften att påminna om den döde och om hur ljuvt det är att leva. Béatrices och Gabrielles
kort på varandra inträffade fall blev helt enkelt för mycket för dem, de bröt samman.
I det erövrade Anne-Marie där döda och sårade släpas bort i tusental, kastar sig vietsoldaterna
över proviantupplagen, proppar sig fulla med intendenturens portioner och berusar sig med
djupfryst vin och pastis. En fången officer ber om medicin.
”Varför?” frågar han.,
”Min herre, ni får snart lära er att hos oss brukar man inte ställa frågor.”
I Hanoi där överste de Castries telegram och telefonsamtal innebär den ena katastrofala nyheten
efter den andra, följer man med obeskrivlig bestörtning med det befästa lägrets sönderfall. Den
mest häpnadsväckande och mest skräckinjagande slutsatsen som man kan dra av dessa nyheter är
att artilleriet inte förmår slå tillbaka, att den franska artilleribekämpningen har visat sig vara ett
slag i tomma luften, medan däremot det befästa lägrets batterier ligger under en så välriktad eld
att de riskerar att snart vara dömda till total maktlöshet. Spaningsflyget är förstört eller bortjagat,
två nyss anlända Moraneplan och en Bearcat har återigen förstörts på marken, och i de sällsynta
fall då spaningsplanen kan flyga över krönen utan att träffas av luftvärnselden, begränsar
den torra dimma som sedan en vecka ligger över höglandet sikten i allra högsta grad.
Ammunitionsåtgången är så stor att försörjningen inte längre kan hålla jämna steg med den.
I Cognys stab i citadellet i Hanoi dit Navarre mycket sällan kommer, ty liksom i Saigon arbetar
han i avskildhet, i sin väl bevakade och isolerade villa, tittar officerarna på varandra och säger:
”Saken är klar, spelet är förlorat.” I sitt arbetsrum sitter Navarre ensam, mycket lugn, nästan
stum, och tittar på kopian av ett telegram från Castries: ”Jag tror att vi kanske går mot ett
sönderfall, och i så fall har jag för avsikt att ge Isabelle order att slå sig igenom med egna
krafter”, och Cognys svar: ”Det är riktigt att ta i betraktande de mest katastrofala möjligheter,
men först och främst måste man tänka på att hålla stånd. Jag studerar för min del möjligheterna
för ett eventuellt bortdragande av en del av garnisonen. Skickar er i morgon en fallskärmsbataljon.”
Med bitter tillfredsställelse konstaterar Navarre att han mot Cognys, Castries och hela det befästa
lägrets åsikt hade rätt i att önska att Giap inte skulle anfalla. Men det som han inte kan förlåta sig
själv är att han lät dem föra honom bakom ljuset. Han bryr sig inte ens om att uttala ordet idioter.
Enligt hans åsikt är det alldeles för svagt. Klåpare förefaller honom mera träffande. Deras
uppfattning om fienden visar sig ständigt vara felaktig, antingen är uppskattningen för låg eller
för hög. Det enda fel som Navarre erkänner sig ha begått, är att han har fäst för mycket avseende