Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

184
kunde se denna dal där de levande inte längre har krafter att begrava de döda, skulle deras
kaviarsandwiches fastna i halsen på dem, och de skulle skynda sig att komma till en
överenskommelse.
På de kringliggande höjderna har den av dysenteri försvagade och uttröttade professor Tung nyss
upptäckt att en enprocentig lösning av en kininprodukt förjagar flugorna och dödar larverna. Men
kallbranden förblir, liksom för Grauwin, det största bekymret. I hällande regn öppnar han såren,
förbinder de av gyttjan förorsakade ödemen, amputerar lemmar för att rädda återstoden av
kroppen. ”Till och med i den här syndafloden ska vi hålla ut”, säger männen som bärs till honom
och som ber honom skicka dem tillbaka till striden i den tron att han kan uträtta underverk. Ibland
skakas hela himlen av kanonaden, till och med på natten.
Professor Tung tänker kanske att ingenting av detta stämmer överens med den föreställning man
har skapat sig om stora händelser. En seger föreställer man sig till exempel inramad av en
strålande vacker morgon. Denna seger i hällande regn med en mage i upplösningstillstånd har
ingen likhet med det som han har föreställt sig. Det är inte långt ifrån att han tänker som
Grauwin, att de segrar som människorna hemför över andra människor i själva verket måste
betraktas som nederlag om man inte förintar en gemensam fiende. Om man en dag kommer så
långt att man avstår från de ömsesidiga förödmjukelserna, kan Dien Bien Phu få en ny betydelse.
Men vem skall förstå det? Det behövs lång tid innan en nation som Frankrike, en nation som
dock är alla revolutioners moder, kan förstå att man kan göra uppror mot det som den påstår sig
vara och som den inte längre är.
Fallskärmssoldaterna från 1. koloniala fallskärmsbataljonen som sedan några timmar har droppat
ner över Dien Bien Phu tar sig i gåsmarsch fram genom förbindelsegravarna eller rycker fram i
språng i den öppna terrängen för att avlösa legionärerna i Eliane 1. En granat dödar den kapten
som har fått i uppdrag att ta emot dem. En pluton går i ställning på den plats där vietsoldaterna
gräver ett mingalleri för att spränga hela stödjepunkten i luften. Hela natten lyssnar sergeant
Chabrier så snart artillerielden mattas till det svaga men betryggande ljudet av de underjordiska
arbetena. Varje uppehåll kommer honom att spetsa öronen, men när hackorna tar vid igen kopplar
han av. När dagen gryr skriver sergeanten i sin anteckningsbok: ”Det var skönt att höra att de
grävde, och det var skönt att det blev ljust ...”
Den 5 maj 1954
Kompaniet Pouget avlöser kompaniet Edmé, till vilket också sergeant Chabrier hör. Ett ögonblick
känner han sig lite bortkommen, men när han kommer till den förstörda stridsvagnen ”Bazeilles”
som nu ligger nergrävd som kulsprutenäste, hör han återigen det efterhängsna ljudet av hackor.
Denna stridsvagn återfann jag nio år senare, skyddad av ett litet plåtskjul, på samma ställe där
den låg under striderna, bredvid den grav där de två vietsoldater som sprängde den vilar. Väder
och vind hade utplånat namnet, men man kunde ännu läsa registreringsnumret IC 94151, och
numret på tornet, C eller G 76004. Kapten Capeyron såg den också där, liksom alla som kom till
Eliane 2, och namnet Bazeilles som väckte minnen från ett gammalt fältslag 3 , kom honom att
tänka: Det är förmodligen vad som väntar oss ...
Sergeant Kubiak som i ett regn av granater har begett sig till 13. halvbrigadens stabsplats för att
hämta batterier till bataljonens radiosändare återvänder med nyheten att Crèvecœur befinner sig
knappt femtio kilometer från Dien Bien Phu.
Vietminhtrupperna har återupptäckt minkriget och försöker nu spränga de underjordiska gallerier
3 Bazeilles: By sydöst om Sedan som försvarades tappert mot en väldig tysk övermakt den 1 september 1870. ö. a.