Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

inte mer än tolvhundra meter.
150
Klockan 19.00 låter Langlais Bigeard bedöma läget.
”Om ni anser att det är omöjligt att hålla östra flodstranden, har ni tillstånd att gå tillbaka till
västra stranden.”
”Så länge jag har en enda man vid liv avstår jag inte från Eliane 4”, svarar Bigeard. ”Om jag gör
det, är det slut med Dien Bien Phu ...”
I Washington ställer senatorerna och kongressmedlemmarna vissa frågor till amiral Radford.
”Kan det amerikanska flyget rädda Dien Bien Phu?”
R: ”Nu är det för sent.”
”Är det tänkbart att en flygraid skulle dra med sig ett ingripande av alla Förenta staternas styrkor,
också infanteri?”
R: ”Ja, det är möjligt.”
”Råder stabscheferna kongressen att ge presidenten fullmakter att handla i ett tvångsläge?”
R: ”De har inte tagit upp denna fråga.”
Kongressledarna föreslår då en gemensam aktion, och de får stöd av utrikesminister Foster
Dulles. Men på förslaget att få till stånd ett parlamentariskt beslut som ger presidenten fullmakter
att använda flyget, svarar alla de närvarande ledarna, med vilka man inte ens har vågat tala om
atombomber, med ett rungande nej. Skrämda av utrikesministerns och amiral Radfords
framställningar, anser de att en intervention med flyget skulle utgöra en verklig krigshandling.
President Eisenhower försöker mildra detta intryck med en vag och trasslig förklaring.
I Moskva tröttnar monsieur Alain Savary på att vänta på Ho Chi Minhs klartecken för underhandlingar
och anträder återresan till Paris. Nyheterna ger Savary det intrycket att han har gett sig iväg
för sent på detta uppdrag och att allt avgörs vid Dien Bien Phu.
I förbindelsegravarna som leder till sjukhuset trängs en ömkansvärd hjord av algerier och
marockaner som inte kunde motstå anfallet mot Eliane och Dominique. De väntar fullständigt
utmattade i gyttjan. Grauwin får höra att de har samlats där och tittar ut ett ögonblick.
”Major”, säger en av dem, ”du är vår far. Vi har kommit för att tjäna dig. Ta oss som boyer eller
sjukvårdare. Vad oss beträffar är krigandet slut. Det finns för många döda där uppe. Varför? Våra
hustrur och barn behöver oss hemma i vårt eget land.”
Grauwin ber dem med några vänliga ord återvända till sina enheter. Men var finns dessa enheter?
De allra flesta officerarna är försatta ur stridbart skick, och av allt att döma kommer nordafrikanerna
att söka sig ner till flodens sönderskjutna stränder och förena sig med vietnameserna,
som Botella redan har jagat bort som fega hundar, och de avväpnade thaisoldaterna som trycker i
gropar varifrån de stiger upp när natten faller på för att leta efter rov.
Grauwin kliver över de sårade som rullas mot operationsbordet och återvänder till sina
instrument. Plötsligt hör han snyftningar, det är Geneviève de Galard som står lutad mot en vägg
i skyddsrummet och gråter. Hon har arbetat som flygplanssköterska, men är sedan tre dagar kvar i
Dien Bien Phu utan möjligheter att återvända till Hanoi, och nu vet hon inte längre vad hon skall
ta sig till för att hjälpa läkarna. Förbandsplatserna är överfulla av sårade och döende, smärtan har
blivit det bröd som man äter, det smutsiga vatten som man dricker, den stinkande luft som man
andas in.