Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

210
kulörta, broderade liv, med nyckelknippan hängande i en silverkedja vid skärpet, hjälper de
matronorna som säljer betel i form av bark, blad och stänglar, bomullsfrö, rottingknoppar, torkad
fisk inpackad i små nät, frukt från de egna trädgårdarna, bakverk och bitar av sockerrör, burar
med höns och andra fåglar, grisar med hopbundna ben och korgarbeten. På denna marknad finner
man också tobaksblad, knippen av skidfrukter som ser ut som apelsinklyftor, bitar av fallskärmssiden
och fallskärmslinor, fältflaskor och bensindunkar som härstammar från striderna.
Där ser man också gakvinnor från bergssluttningarna med tunga halsband av gamla mynt och
öronen nästan sönderrivna av väldiga silverringar, och meokvinnor från bergstrakterna som byter
ananas och grönsaker mot spanskpeppar eller spannmål medan männen med bruna, rynkiga
ansikten under turbanerna och breda bandolärer över bröstet bjuder ut apor som de har fångat
med snaror eller smågrisar som de själva har uppfött.
Klockan nio skingras marknadsfolket och beger sig hem till sina byar igen. Följande dag börjar
vardagslivet. Kvinnorna stöter riset i mortlar, männen går ut på fälten, barnen sitter uppflugna på
bufflar och för hjordarna på bete. Så snart skördefolket är färdigt med sitt arbete börjar de
kinesiska traktorerna med fem plogbillar som är utlånade från ett statligt jordbruk plöja upp den
med gamla ben uppblandade leran. På risfälten har spåren efter deras larvfötter ersatt spåren efter
kapten Hervouëts stridsvagnar som numera är halvt dolda under vegetationen. Vraken av dessa
stridsvagnar som idag är fyllda med jord rostar nu i närheten av stabsplatsen, på en av Elianes
kullar och i Isabelles skogsdungar där majs växer på de forna batteriplatserna.
På de kullar där inga strider utkämpades har man numera planterat tusentals hektar med
kaffebuskar, och längs Nam Noua röjs djungeln. I byarna kantas trottoarerna av 105 och 75
millimeters hylsor och man kokar vatten i gamla kökskärl från intendenturen. Bitar av järngallret
från landningsbanorna tjänstgör som härdar framför hyddorna. På morgnarna vid denna tid på
året hakar sig molnen fast vid bergskrönen och himlen sänker sig som ett lock över kitteldalen.
Långt borta hör man tupparna gala. ”Man skall aldrig slåss i en terräng som liknar en sköldpadda
på rygg. Man bör inte ens slå läger där, annat än för en kortare tid.” Denna princip som har
fastställts av en kinesisk militär klassiker var okänd för general Navarre.
Spåren efter striderna är redan till stor del utplånade. De häftiga åskregnen fyller småningom igen
skyttegravarna, vegetationen kommer såren i marken att ärra sig, nya skott springer fram ur de
sargade trädstammarna. På Béatrices och Elianes kullar återfinner man spår av förstörelsen, av
grävningsarbeten och krevadgropar. Man kan plocka upp järnskrot, bitar av plåt som rosten har
angripit, granathylsor och patronhylsor, precis som i Verdun femton år efter kriget. Jorden
förefaller ännu röd av blodet som flöt där och mikroskopet skulle förmodligen blotta att den är
blandad med lämningar av lemlästade kroppar som äntligen har försonats med de forna fienderna
i glömskans förbrödring. Man föreställer sig då landskapet sådant det formades av striderna,
upplöjt av granaterna, glänsande av regnvatten, bestrött med flygplans- och stridsvagnsvrak, av
propellerblad och hinderpålar som stack upp ur jorden, översållat med kollin som alltjämt var
fästa vid fallskärmarna som fälldes här i tiotusental, av lik som ingen längre orkade begrava, av
uttröttade levande män.
Gravarna
I denna väldiga anhopning av vrakgods har en enda begravningsplats för femhundra stupade
vietminhsoldater, som domineras av en pagod-formad fasad framför vilken fyra nationalhjältar
vilar, gjorts i ordning en liten bit från vägen, vid foten av Elianes kullar som fortfarande bär
tydliga spår av eld och järn. Femhundra stupade som identifierades efter de sista striderna vilar
nu bland blommande träd, men vad betyder detta jämfört med de tiotusen som folkarmén för-