Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

92
för att inte bilen skall fatta eld och brinna upp i händelse av bombardemang, kontrollerar oljan
och vattnet i kylaren, varpå han äter en bit och kryper till kojs. Medan han vilar lastar magasinspersonalen
bilen med förnödenheter som en annan kolonn har hämtat från Yen Bay.
Den 4 februari 1954
Klockan 07.30 kom 57. regementet efter tre nätters marsch fram till sitt nya förläggningsområde
på en kulle norr om Dien Bien Phu, fem kilometer fågelvägen från västerlänningarna som man
ännu inte kan se. Förmodligen låg detta område i sluttningarna av Pha Song, i närheten av den
lilla byn Na Khauhu. Där får regementet veta att det har till uppgift att släpa 105-orna till batteriställningarna.
Det som kapten Hien häpnade mest över var att han plötsligt befann sig mittibland ett stort antal
lvbatterier vilkas långa och smala eldrör stack upp ur busksnåren där de var gömda. 57. regementet
som tidigare hade legat i utkanterna av stridszonen, befann sig nu i hjärtat av de kämpande
divisionerna, överallt skyndade beväpnade soldater och bärare som dignade under sina
bördor av proviant och ammunition åt olika håll. ”Skjut ner Navarre!” ropade de åt lvserviserna
som stod samlade vid sina lavetter. Tvåhundra gram ris, lite kött, en sked socker och applåder,
det var inte mycket för att fira tetfesten och den annalkande våren. Det gick ett rykte att stora
mängder av brev och gåvopaket från deltat hade blivit försenade till följd av viktigare och mera
brådskande transporter, men alla gladdes i sina hjärtan över att vaka mittibland dessa luftvärnspjäser
som ännu inte hade spytt ut sina granater, och många av männen gick fram till dem och
rörde vid dem, som om de inte hade trott sina ögon.
När månskäran hade försvunnit bakom bergen i väster tog regementet itu med det svåra arbetet
att hissa upp 105-orna till de täckta pjäsvärn som ingenjörssoldaterna dag och natt högg in i
bergväggen, kamouflerade med ett nät av lianer som dolde dem för insyn från luften och gav dem
tillfälle att plåna ut alla spår efter grävningsarbetena. Dessa arbeten hade redan gett upphov till
många legender som upprepades från man till man. Man nämnde med aktning namnet på en
soldat som med sin kropp hade bromsat upp en kanon som hade börjat glida utför branten sedan
alla repen hade brustit. Överallt sjöng man en sång som hade vunnit spridning på några veckor,
Ho keo phao:
Ravinen är djup
Men ingen av dem är djupare än vårt hat.
Låt oss släpa kanonen efter oss
Då förvandlas slagfältet till en begravningsplats för våra fiender.
Den här gången tillkom äran 57. regementet. Männen var fullt sysselsatta med sitt arbete just som
några salvor från överste Piroths batterier, kanske inte helt av en slump, slog ner alldeles nära
dem och kom skogen att skälva och knaka.
Infanteriplutonerna spändes framför pjäserna i en fyrtiofem graders motsluttning som följde en
hålväg, medan artilleristerna krökte rygg vid hjulen och sköt kraftiga stöttor under gummidäcken.
Hien förstod snart att det inte var under pågående arbete som man sjöng den berömda sången.
Med händerna i ett fast grepp om repen och fötterna stadigt nertryckta i marken lyssnade männen
till ledarens gälla, jamande röst när han angav takten.
”Hoy! ... Hano! ...”
Med lavetten pekande uppåt rörde sig pjäsen några centimeter, stannade, rörde sig igen. Man
kunde räkna med ett medeltal av en meter i minuten i de brantaste stigningarna, vilket inte gjorde
mer än ett femtiotal meter i timmen och en halv kilometer om dagen, rasterna inräknade. På