Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

sina skyddslingar och för att organisera sin privata hemliga tjänst.
7
Cogny, denna mäktiga gestalt med sitt imponerande yttre, är en tjur såväl till massan som till
styrkan. Han krossar hänsynslöst allt motstånd, han röjer med kraft undan alla hinder och hans
vredesutbrott är lika häftiga som åskvädren i Tonkin. I den rustning, som tycks hölja honom från
hjässan till fotabjället, finns det emellertid en svag punkt, och den sitter nära hjärtat: ett enda ord
kan såra Cogny djupt. Och när så har skett, förlåter han inte, han känner ständigt av den klinga
som har träffat honom. Han är lätt att erövra och lätt att leda, men han kastar sig med sänkt huvud
över den på vilken han kastar ansvaret för det sår som har tillfogats honom, och in i det sista
försöker han trampa denne under fötterna.
I shorts gör han ett ännu monumentalare intryck än vanligt, han förefaller besvärad av sin längd
och han böjer sig ibland ner för att lyssna. Navarre tar honom avsides och meddelar honom
utnämningen till Linarés efterträdare och att regeringen har beviljat honom den tredje stjärnan.
Cogny lyser upp, och en häftig rörelse driver honom till Navarre:
”Det kommer ni inte att ångra”, säger han.
Efter middagen samma kväll, vid kaffet och konjaken, säger Salan till Navarre:
”General, jag råder er att hålla ögonen öppna, Vietminh håller på att organisera sina högre
förband och ge dem en europeisk indelning.” ”I så fall är det ute med dem”, säger Navarre.
22 maj 1953
Navarre som ännu inte har haft ett allvarligt samtal med Salan, ber sin adjutant göra upp ett
program för en resa till operationsområdet i Tonkin. Först och främst vill han se citadellet i Na
San vars försvar bekymrar den militära ledningen och vissa medlemmar av regeringen. Under det
föregående fälttåget hade Giap, som redan behärskade större delen av norra Tonkin, med trettio
bataljoner bemäktigat sig hela området mellan Röda floden och Svarta floden. Vilken taktik
skulle nu Salan använda för att motverka hans nya offensiv som utvecklade sig i riktning mot
Laos? Dra bort garnisonerna från thaiområdet och låta dem retirera till deltat? Det vore detsamma
som att förr eller senare öppna vägarna till Laos. Efter evakueringen av Lang Son och Cao Bai
hade fransmännen redan förlorat all kontroll över kommunikationerna mellan det område där
rebellerna var obestridda herrar och Kina. En ny reträtt mot deltat skulle vara ett tecken på att
man erkände sin svaghet. Salan ville vinna tid och överraska fienden genom att ställa den inför en
igelkottställning av dittills okänd styrka. För att spärra vägen från väster och skydda Lai Chau
upprättade Salan med hjälp av fallskärmstrupper ett befäst läger i Na San.
Framgången av ett företag vars djärvhet hade kommit mig att rysa första gången jag besökte detta
citadell där Gilles nyss hade fått befälet baserade sig helt och hållet på att Giap hade otillräckliga
medel till sitt förfogande. Man måste räkna med att han varken kunde föra fram eller använda
artilleri i denna terräng, och att det låg utom de logiska möjligheternas gräns att underhålla tre
fördelningar med tunga vapen på så långt avstånd från baserna. Giap kunde givetvis också
kringgå detta hinder, men när han återvände till sitt basområde i Tonkin för att tillbringa
regntiden där, löpte han risken att se igelkott-ställningen explodera, skära av vägen för honom
och riva upp hans kommunikationslinjer. Logiskt sett måste alltså Giap gå rätt på hindret och
undanröja det. Salan trodde att offensiven skulle hejdas där, och att Giap, som inte såg någon
möjlighet att underhålla de femtiotusen stridande och de kulier som han behövde för att hålla sig
kvar, skulle dra sig tillbaka med svansen mellan benen utan att ha kunnat svälja denna bit som
otvivelaktigt var för stor för honom. Salans djärva kupp innebar emellertid en risk. Det kunde ju
hända att Giap som ledare av offensiva operationer hade gjort framsteg, och om han utan att bry