Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

89
serie av offensiva aktioner vilkas slutliga mål är fiendens totala förintelse. För att få fullständig
kontroll över kitteldalens närmaste omgivningar kommer de första anfallen att riktas mot Béatrice
och Gabrielle, och sedan blir det den centrala ställningens tur att så småningom betvingas med en
följd av kraftiga och hänsynslöst genomförda begränsade anfall samtidigt som Isabelle neutraliseras.
Varje sådant anfall skall genomföras med en massinsats av eld och infanteri, och de planeras
så att anfallsmålen uppnås redan under den första natten. Stormförbanden bör avlösas redan
innan de hinner bli förslitna, och de får i tur och ordning vila på ett visst avstånd från slagfältet.
Samtidigt som vägnätet kring Dien Bien Phu byggs ut ytterligare och förråd av alla slag samlas,
kommer 308. fördelningen, skyddad av två bataljoner av 148. regementet, att lämna sina ställningar
i utkanterna av det befästa lägret och, avmarschera mot sydväst för att vilseleda general
Navarre. Vad flyget beträffar skall luftlandsättningarna störas och flyget nedkämpas genom att
man placerar ut skickligt kamouflerade luftvärnspjäser, först i de närmaste framsluttningarna och
småningom i själva dalen. Tvärtemot vad som senare hävdades från fransk sida fattas beslutet att
uppskjuta anfallet utan medverkan av vare sig kinesiska eller sovjetryska representanter.
Folkarmén förfogar kanske fortfarande över utländska militära rådgivare som ger anvisningar i
tekniska frågor, men de har absolut ingen bestämmanderätt.
Det som Navarre och Cogny i detta skede inte vet, är att huvuddelen av Vietminhs artilleri redan
'befinner sig på platsen. Den tunga 351. fördelningens haubitsregemente har utan att upptäckas av
fransmännen placerat de flesta av sina 24 105-millimeters haubitser i täckta pjäsvärn som är
insprängda djupt ner i berget. Giap kan till och med kosta på sig lyxen att bygga skenvärn för att
dra till sig artillerielden. Om Cogny visste detta skulle han skynda sig att ge order om att gräva
ner pjäserna i det befästa lägret som skjuter från öppna värn i alla riktningar, och Piroth skulle
inte längre svara monsieur Jacquet att han har för många kanoner, tvärtom skulle han be om tre
gånger fler. Castries börjar bli misstänksam, men artillerichefen viftar bort alla hans farhågor.
Inte ett ögonblick tar man på allvar i betraktande möjligheten att Vietminh kan låta sitt artilleri gå
i ställning i framsluttningarna mot Dien Bien Phu, det kunde man göra på Napoleons tid, men
inte nu längre. Nuförtiden går batterierna i ställning utom synhåll för fiendens markobservatörer,
i baksluttningarna, och de skjuter över krönen med tillämpande av klassiska skjutmetoder. Och i
fråga om Dien Bien Phu är expeditionskårens artillerister eniga om att de höga krönen omöjliggör
beskjutning av kitteldalens centrala delar. Fienden måste alltså föra sina pjäser i ställning i framsluttningarna
och skjuta mot Dien Bien Phu med direkt riktning. Och i så fall blir de upptäckta
och förintade. För övrigt hyser man fortfarande starka tvivel beträffande fiendens möjlig- heter
att föra fram större pjäser än 75-or och tunga granatkastare genom den oländiga och väglösa
terrängen. Det var för resten 75-millimeters bergskanoner som öppnade störningseld mot det
befästa lägret föregående natt. Inte ett ögonblick tänker man på att Giap har gjort det i vilseledande
syfte. Enligt de franska teknikerna saknar ett sådant artilleri tekniska möjligheter att
koncentrera sin eld, och de anser också att skyddsrummen utan svårighet står ut med fullträffar.
Man måste vara begåvad med Gilles eller Bigeards realistiska syn på tingen för att ställa sådana
slutsatser i tvivelsmål. General Navarre återigen ställer sig vid det här laget så skeptisk till sina
underlydandes omdöme att ingenting längre kan förvåna honom, men det ger honom inte
anledning att modifiera sina planer. Fallet Navarre är långt mera komplicerat än så.
Den 31 januari 1954
På tal om den operation som nyss har genomförts med syfte att förinta ett fientligt batteri och de
offensiva företag som han tidigare har lett, säger Langlais: ”Blodiga motgångar.” Men ändå
tillfogar han: ”Vi ska visa dem ...” Det uttrycket hör Robert Guillain överallt. ”Vi ska nog visa
dem vilka vi är, både Vietminh och andra.” Så fattar åtminstone Le Mondes specialkorrespondent
detta uttryck. Vilka andra? Åskådarna i Paris och annorstädes.