Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

15
synpunkterna på de kommande operationerna. Följande dag ger Navarre order om att hans stab
med tanke på en eventuell fientlig offensiv vid Mekongflodens övre lopp bör studera utkastet till
en förebyggande aktion med syfte att sätta in ett överraskande anfall mot Dien Bien Phu och
erövra denna plats.
Navarre såg och korrigerade detta utkast före sin avresa från Saigon, och troligen redan i Paris.
Eftersom han inte själv befinner sig i Indokina, blir det amiral Auboyneau som undertecknar detta
dokument, amiralen är nämligen äldre i graden än överbefälhavarens ställföreträdare, general
Bodet. Detta är en militär formalitet som saknar betydelse, upphovsmannen är hur som helst
Navarre som på sitt eget sätt tolkar de instruktioner som han aldrig fick.
Bör man då betrakta det som brottsligt av Navarre att han fortfarande hoppas på att få de
förstärkningar som man nu ville pruta på? Vem vågar väl förebrå honom att han ville göra ett
försök att vinna kriget eller att praktiskt taget ställa regeringen inför ett fait accompli, denna
regering som aldrig har förpliktat honom att meddela sina avsikter innan han ger sig in i nya
företag? När direktiven av den 25 juli når ministrarna och stabscheferna, väcker de ingen
uppståndelse, trots att de tydligt visar att Navarre inte har gjort minsta avkall på sina ursprungliga
avsikter och att han bereder sig att besätta Dien Bien Phu som Paris, utan att veta vad det i själva
verket är, liksom av instinkt inte vill veta av.
Vem är det alltså som leder kriget? Svaret på den frågan lyder: ingen. Hur kommer det sig att en
operation som erövringen av Dien Bien Phu står i begrepp att inledas? Alltsammans sker lite
grann på måfå. General Navarre, vars enda uppdrag är att finna ett hedersamt sätt för nationen att
dra sig ur kriget, får handla enligt gottfinnande, förutsatt att han inte ber om några förstärkningar.
Som god militär bör han redovisa sina åtgärder. Man förstår att det bär honom emot att sätta in
expeditionskåren enligt anvisningar från inkompetenta överkommissarier, ministrar som står i ett
inte närmare definierat förhållande till de förbundna staterna, ett optimistiskt uttryck som betecknar
pseudoregeringarna i Vietnam, Laos och Kambodja, samt de lokala krigsråden. Om någon
minister av en händelse börjar hysa tvivel om det berättigade i de militära operationerna, frågar
han konseljpresidenten om dennes åsikt, vilken denne inte vågar ge uttryck för, varför ministern
böjer sig. Vad återigen hjälpmedlen beträffar, sorterar männen och vapnen under armé-, flyg- och
marindepartementen som är snåla på sitt blod, och pengarna under finansdepartementet som inte
vill avstå från en sou. Och under nitton på varandra följande regeringar har situationen ständigt
varit densamma.
I sju långa år har detta förhållande varit rådande. En enda överbefälhavare, nämligen de Lattre,
förlorade tålamodet och armbågade sig förbi de förmedlande instanserna, men inte för att få order
som han aldrig skulle ha gått med på att utföra, utan för att tvinga regeringen att foga sig i hans
vilja. Hans röst gjorde sig hörd ända borta i Amerika dit han reste för att predika västerlandets
korståg. Vid hans död återtog grodorna sina platser och återupptog sin sång, och Salan sökte sig
försiktigt fram längs de stigar som ledde genom det hierarkiska träsket. Navarre gick med på att
ta emot överbefälet under samma förhållanden. ”Någon måste uppoffra sig”, sade marskalk Juin.
Senare skrev Navarre en bok för att rättfärdiga sig. Den analys som han presenterar av det
politiska läget, av andan inom expeditionskåren och den vietnamesiska armén, av motståndarens
stämning, seghet och segervilja är riktig och måttfull. Men det är en bok som är skriven i
efterhand, inte en krigsdagbok. Den sista söndagen i juli 1953, strax före återresan till Indokina,
upprepade Navarre på en lunch hos goda vänner samma ord som han redan hade sagt åt monsieur
de Chevigné för att lugna honom: ”Jag ska inte göra mig skyldig till samma misstag som mina
företrädare.” Detsamma säger han vid återkomsten till Saigon, men ändå bereder han sig att
inleda Dien Bien Phuoperationen, precis som Salan satte i gång Na San.