Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

121
läste profeten Daniels berättelse om de tre unga hebréerna i den brinnande ugnen som stod
oskadda mittibland lågorna. Här hade han nu dessa lågor.
När det börjar dagas sveps av granaterna söndertrasade stupade i tältdukar och bärs ut från
skyddsrummen. Tre piloter lyckas starta sina Bearcatplan som mekanikerna nödtorftigt har
kunnat reparera och återvänder till Hanoi i hällande regn. Alltemellanåt anländer några män som
har lyckats fly från Béatrice, de är omtöcknade och uttröttade och deras kläder hänger i trasor. En
sårad löjtnant meddelar Grauwin att vietminhtrupperna har skickat honom tillbaka med ett viktigt
brev som vidarebefordras till överste de Castries. Klockan 07.45 anropar Castries Cognys
stabschef.
”Vietminh går med på att bevilja mig vapenvila från klockan åtta till tolv för att hämta våra
stupade och sårade. Ska jag acceptera? Det som för ögonblicket intresserar mig mest är om jag
kan få förstärkningar på en bataljon.”
Under de radiosamtal som har utväxlats under nattens lopp, har Castries verkat deprimerad och
nedslagen. Cogny tar kontakt med general Gambiez i Saigon som ger överbefälhavarens
medgivande.
”Hur blir det med ert motanfall?” frågar Cogny.
Trots bruset och fadingen hör Cogny att Castries röst blir skarpare.
”Fienden har bitit sig fast i Béatrice sedan midnatt. Ammunitionsåtgången har varit stor. Mitt
artilleri har skjutit sextusen skott med 105-orna. Jag har knappt tjugotusen kvar, hur mycket kan
ni på den tid som ni har till ert förfogande skicka mig, om vi tar i betraktande att ni också skickar
en bataljon? Reservbataljonerna är ganska nergångna, de har legat under granateld hela natten.
Hur vill ni ha det?”
”Jag förstår”, säger Cogny. ”Acceptera vapenvilan. Jag är av samma åsikt. Motanfallet kan ni
sätta i gång senare, när ni har fått förstärkningarna.”
I Hanoi är vädret så dåligt att Dakotaplanen måste lyfta med en halvtimmes mellanrum för att de
inte skall behöva kretsa alltför länge över baserna i väntan på sin tur att landa.
I staberna råder förvirring och stor nervositet. Castries lämnar inte längre sitt skyddsrum. Hans
stabschef sitter med hjälmen på sig vid skrivbordet och urinerar i tomma konservburkar, vilket
utlöser föraktfulla skratt hos många av fallskärmsofficerarna. Langlais låter röja upp sitt skyddsrum
och täcker det med två meter stock och jord. Signalmanskapet fäster telefontrådarna vid
förbindelsegravarnas väggar, tidigare hade de legat oskyddade.
”Packa ihop era grejor”, säger Castries till Paule Bourgeade som hela natten har gått omkring
med ett leende på läpparna och delat ut kaffe mitt i förvirringen och de råa skämten. ”Ni ska
härifrån med första plan.”
Och när hon protesterar, tillfogar han:
”Det är order.”
Men hur skulle ett plan kunna landa i denna intensiva granateld? Landningsbanan är uppriven,
full med hål, de sönderskjutna järngallren spretar som bajonettspetsar eller sågtänder. Dessa
galler är utlagda enligt ett system som gör det omöjligt att byta ut de enskilda elementen, man
måste reparera dem på platsen genom att skära bort de skadade delarna med svetslåga och sedan
svetsa ihop dem igen. Men trots detta är det absolut nödvändigt att få dit ett plan för att hämta de
livsfarligt