Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

18
I slutet av oktober avstår emellertid Giap från ett anfall i stor skala mot deltat och dirigerar sin
316. fördelning mot nordväst, i riktning mot Lai Chau. Problemet om skyddandet av Luang
Prabang inställer sig återigen med en så mycket mera brännande aktualitet som den franska
regeringen den 22 oktober i Paris har undertecknat en överenskommelse med Laos enligt vilken
Frankrike åtar sig att försvara sin bundsförvant. Navarre läser ännu en gång igenom en nyckelmening
i det testamente som Salan har lämnat honom: ”Det som ger oss möjlighet att försvara Laos
är omöjligheten för fienden att där underhålla mer än 2o- till 25 000 man.”
Det finns ingen hemlig klausul som förpliktar överbefälhavaren att betrakta Matignonöverenskommelsen
som en värdelös papperslapp. Eftersom man lämnar honom i ovisshet, kan han alltså
inte utan skäl dra den slutsatsen att den tveksamma tystnaden från sommaren är ett minne blott,
och att Laniels regering har valt att försvara Laos. Överkommissarien kan knappast resa några
invändningar mot denna tolkning. Den nye överkommissarien i Indokina, monsieur Maurice
Dejean, är emellertid inte en diplomat som bygger sina bemödanden på hypoteser. Senare skriver
han i en promemoria till regeringen att skyddet av Laos för den militära ledningen endast var en
förevändning att döda vietminhsoldater, och han hade kanske inte så orätt. Men för ögonblicket
tiger han, han ber inte ens sin minister om några instruktioner, vilket tycks bevisa att också han
först i efterhand fattade hela vidden av Dien Bien Phu. Om han hade ansett att detta företag var
farligt eller onödigt, skulle han väl ha bemödat sig om att genast krafsa sina egna kastanjer ur
elden och i de nyanserade ordalag som röner så stor uppskattning vid Quai d'Orsay låtit
utrikesdepartementet veta att han inte godkände detta sätt att försvara Laos.
Den 2 november antyder överbefälhavaren i ett nytt specialdirektiv sin avsikt att ge sina
dispositioner i nordväst och skyddet av Laos större stadga och genomföra en bättre genomtänkt
fördelning av de disponibla styrkorna. Han vill beröva fienden risfälten kring Dien Bien Phu och
hindra Giap från att i den närmaste framtiden skrida till de kraftiga offensiva åtgärder som skulle
bli nödvändiga för att förjaga garnisonen i detta tilltänkta befästa läger.
Cogny reagerar. Omsorgen om att också i fortsättningen förbli den starkare i sina kärrmarker
kommer honom att frukta att överbefälhavarens Dien Bien Phu skall beröva honom dyrbara
bataljoner. Utan att rakt på sak förklara sig vara mot projektet, för det första därför att Navarre
kanske sitter inne med upplysningar som han inte har, och för det andra därför att denne hur som
helst har en stjärna mer än han, påpekar han blott, lite oklart som han har för vana, att den politiska
fördelen med att bevara en bas i thaiterritoriet ansluter sig till den strategiska fördelen med
ett skydd för norra Laos, en formulering som givetvis ger Navarre anledning att dra den slutsatsen
att det när allt kommer omkring är han, Navarre, som har rätt. Men eftersom Cognys
slutledningar rör sig i egendomliga banor, tillfogar han att förverkligandet av Dien Bien Phuplanen
befriar honom från det avgivna löftet att hålla deltat med de styrkor som han redan har.
Cogny befinner sig i en mycket egendomlig ställning. I slutet av det nämnda direktivet upprepar
Navarre att Hanoislätten för honom förblir det viktigaste operationsområdet, att han inte vill
känna sig hotad där, och att om Cogny för sin del anser att han omöjligt kan avstå från några
förband, kommer Navarre att överlämna områdena i nordväst att försvaras av partisanstyrkor och
att han för en inte närmare bestämd framtid avstår från Dien Bien Phu.
Ett enastående tillfälle som Cogny inte griper i flykten. Är det för att han trots allt vill hålla fast
vid thaiterritoriet? Men vad blir det av denna strävan om Dien Bien Phu förvandlas till en
katastrof? Skälet verkar helt enkelt vara att det finns ett militärt språk och en hierarki, och att en
chefs önskemål förvandlas till order när han uttrycker dem på ett visst sätt. Cogny är visserligen
av den åsikten att det skulle innebära en mycket stor fara om hans styrkor försvagas och han
antyder att han till varje pris vill undvika detta, men han vägrar inte kategoriskt, eftersom Navarre