Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

133
Botella som för befälet över 5. vietnamesiska fallskärmsbataljonen, kastar sig i hans armar och
ställer sig spontant under hans befäl. Han inbjuder honom att sätta sig på en packlåda som gör
tjänst som pall, och där drar Bigeard fallskärmsskon av högra foten och börjar dirigera sina
kompanier per radio och i klartext. Botella låter servera honom varm soppa och redogör i dyster
ton för motanfallet av den 15 mars då han måste skynda från grop till grop och sparka upp
hundratals av sina vietnameser som inte längre ville fortsätta mot Gabrielle. På eftermiddagen
samlade han sina officerare och räknade upp dem som fick behålla sina befattningar. Han bad
dem företa en liknande gallring bland underofficerarna och manskapet i sina enheter. Och sedan
vände han sig till de övriga. ”Dra nu åt helvete, precis vart ni vill. Jag vill inte se er mer ...”
Bigeard förblir oberörd av granatregnet, men det är svårt att se om det är spänd uppmärksamhet,
oro eller ironi som avspeglar sig i hans långa, dystra ansikte. Allt som han har sett framkallar
bestörtning. Varje enskild kulle i Eliane omges av en rätt bred ravin med risodlingar, men sikten i
de farligaste riktningarna, norr och nordöst, hindras på relativt nära håll av två kullar som har fått
namnen Mon Chauve och Mont Fictif. De är inte besatta av garnisonen i det befästa lägret, och
vietminhtrupperna håller som bäst på att inrätta ett stort antal kulsprutenästen i deras sluttningar.
Ingen infanterist som behärskar sitt yrke skulle ha gått med på att besätta ställningar så nära
dylika hinder utan att behärska tillfartsvägarna med sin egen automateld.
Bigeard förstår så småningom vad det var som lockade ledningen att lämna dessa krön obesatta.
Man ville helt enkelt locka dit fienden, i förvissningen om att kunna krossa honom under en
syndaflod av granater om han hade djärvheten att bita sig fast där. Enligt general Cognys och
överste de Castries sätt att se saken var det en gemensamhetsgrav som man med vett och vilja
erbjöd de vietminhförband som tog risken att rycka fram dit. Mot alla förutsägelser begagnade sig
fienden av detta erbjudande, de grävde ner sig, och nu skulle man på en enda dag slösa bort hela
ammunitionsförrådet för att jaga bort dem, utan garantier för att lyckas. Samma blinda tro på
artilleriet gav också upphov till de långa, oförsvarade avstånden mellan Béatrice, Gabrielle och
det centrala motståndsområdet, luckor i vilka fienden kastade sig med en kraft som ingen kunde
hejda. Föraktet för motståndaren har lett ledningen till att föredra metafysiska begrepp framför
sunt bondförstånd.
I Eliane 4 är praktiskt taget ingenting gjort. Marockanerna har inte utfört några grävningsarbeten.
6. B. P. C. börjar med att gräva ner sig i kullens västsluttning som behärskar floden och lämnar
östsluttningarna åt Botella. Lyckligtvis är natten lugn.
Den 17 mars 1954
Navarre riktar en dagorder till flygstyrkorna för att stimulera dem till ökade prestationer. Men
inte ens en i de bestämdaste ordalag hållen dagorder kan förändra möjligheterna för utnyttjandet
av detta vapen, den kan inte heller förändra avstånden, väderleksförhållandena eller planens
prestanda.
Det amerikanska flyget, det starkaste i världen, skulle aldrig ha gått med på att ge sig in på ett
sådant äventyr med otillräckliga möjligheter att dirigera planen ett och ett per radar och sålunda
mata in dem till landningsbanorna. Det finns inga orienteringsmöjligheter i det vilda och oländiga
högland som skiljer Hanoi från Dien Bien Phu, och som ofta är utsatt för häftiga åskväder. På en
sträcka av tvåhundra kilometer är piloterna hänvisade till sina egna beräkningar, de har inte ens
en radar eller radiofyr som kan följa dem och dirigera dem. Om Navarre inte vet att en hel
luftflotta inte kan röra sig som ett enskilt flygplan, är denna okunskap brottslig, och om han vet
det, gränsar hans likgiltighet för flygvapnets rätta användning till vansinne. För att försörja en
kitteldal mot vilken piloterna alltför ofta måste dyka i blindo, erfordrar redan kampen mot