Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

Augusti 1953
16
Cogny tycks i början ha den uppfattningen att bataljonerna från Na San eller motsvarande styrkor
skulle förflyttas till Dien Bien Phu. Han skriver till Navarre: ”Jag tror absolut inte att ett befäst
läger har något värde när det gäller att spärra en viss riktning. Luang Prabang ligger tvåhundra
kilometer från Dien Bien Phu, och vi riskerar ett nytt Na San under svårare omständigheter.”
Därpå föreslår han flera olika lösningar för att dra bort garnisonen i Na San, landvägen eller
luftvägen ty läget är inte längre detsamma som en månad tidigare. I alla dessa olika fall
förutsätter han att en bataljon lämnas kvar på platsen, att den till slut skingras och att de
överlevande sluter sig till olika partisanstyrkor.
Till slut fattas beslutet om evakueringen i Hanoi den 5 augusti dit Navarre anlänt föregående dag
för att närvara vid en parad och dela ut de utmärkelsetecken som beviljats efter Lang Son.
Navarre fäster ytterligare en palm till krigskorset på Cogny, på Gilles, på den otålige och
hetlevrade överste Ducourneau som förde befälet under raiden, på överstelöjtnant Rabertin som
med sin mobila grupp var framme före fallskärmsjägarna och på 6. koloniala
fallskärmsbataljonens fana. Denna trupp som förs av major Bigeard uppträder på paraden i
stridsutrustning med uppkavlade ärmar, och bataljonschefen själv med sitt snaggade huvud, den
röda baretten och ett småleende på läpparna ser ut som en stridslysten tupp. Också Navarre ler
ibland, till och med när han fäster utmärkelsen på Cognys breda bröst som han knappt når utan att
höja sig på tåspetsarna. Vid denna årstid är det så hett i Tonkin att det känns som om man
andades in eld. Svetten tränger fram på männens överkroppar och blöter ner skjortorna.
Bomullsbyxorna blir snabbt skrynkliga och hänger som sorgliga trasor. Men mellan småleendena
ser Navarre allvarlig, för att inte säga sorgsen ut. Han är ingen vän av stora militära ceremonier.
Den läderklädda korta käppen som han håller i vänstra handen besvärar honom. Cogny å sin sida
kan inte tänka på någonting annat än Na San. Dien Bien Phu? Denna plan har han för länge sedan
skjutit åt sidan och gett Lai Chau prioritet, och det tror han att Navarre också har gjort.
För att föra Vietminh bakom ljuset har chefen för det befästa lägret i Na San skickat falska
meddelanden i vilka han ber om förstärkningar, uppgående till tre bataljoner. Och för att överlista
den fientliga spaningen hoppar fallskärmsjägare ur de första Dakotaplanen, och därpå inleder
civilflyget ilastningen som det militära transportflyget bokför på sitt konto och som fortgår med
en takt av ett plan var sjätte minut. Evakueringen omfattar också tolvhundra thaibönder och
trehundra ansedda medborgare från trakten som har samarbetat med fransmännen. Män, kvinnor
och barn hissas upp i flygplanen med bagage, husgeråd, kittlar fyllda med paltor och flaskor,
medan B 26-or och jaktplan flyger över de omgivande höjderna, färdiga att öppna eld mot allt
som rör sig.
Trots de häftiga åskväder som rasar alla nätter och försvårar flygningarna, återstår vid slutet av
eftermiddagen den 11 augusti endast några tiotal män att evakuera, och jaktplanen är fullt
sysselsatta med att förstöra ammunitionsförråd och lastbilar. Cogny förklarar i en rapport till
Hanoi: ”Jag är lyckligare än kvällen efter Lang Son.” Senare frågade Henri Amoureux
underlöjtnant Makowiak som var den siste som gick ombord:
”Vad skulle ni ha gjort om ert plan inte hade kunnat landa?”
”Jag skulle ha återvänt till fots.”
Det lyckliga förhållandet att Vietminh inte reagerade berodde på en mindre olyckshändelse som
antog jättelika proportioner: den fientliga spaningens radiosändare råkade ur funktion. När den
äntligen var reparerad, förmedlade radion rapporterna i den ordning som de hade hopat sig, det
vill säga i omvänd kronologisk ordning. När ledningen blev informerad om de influtna