Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

93
natten kom man inte upp till mer än hälften. Och före gryningen måste pjäsen vara säkert surrad
och kamouflerad så att den smälte samman med terrängen och alla hjulspår omsorgsfullt
utplånade för att flygspaningen inte skulle upptäcka någonting och flygfotografierna inte visa
minsta misstänkta spår.
”Hoy! ... Hano....”
Männen drog in luft i lungorna, kropparna spändes och greppet om repen blev fastare. Ledaren
angav takten, ansikten och överkroppar badade i svett.
När man befinner sig på detta avstånd från det befästa lägret, uppe på krönen som på den tiden
nästan oavbrutet överflögs av spaningsplanen, kan man inte föreställa sig att pjäserna skulle ha
kunnat förflyttas annat än nattetid. Vad pjäsvärnen beträffar, finns några av dem fortfarande kvar,
och till dem kan man komma efter flera timmars mödosam bergsklättring i en terräng där man
inte ens kan komma fram med jeep. Då finner man dem där de ligger som rovfågelsbon i sluttningarna,
långa korsformade gångar dit inga stigar längre leder, regnen och vegetationen har vid
det här laget utplånat alla vägbanor. Inne i dessa pjäsvärn ser man ännu kartuschhylsor, halvt
nersjunkna i marken och ärgiga av fukten. Taken är byggda av stockar som stöttas av kraftiga
bjälkar, och allt detta byggnadsmaterial är ditburet på männens ryggar. Tiden kommer snart att
fullborda förstörelsen av det som idag återstår av dessa pjäsvärn och skyddsrum samt av
ammunitionsupplagen. Om man vågar sig fram och lyckas böja buskar och grenar åt sidan kan
man genom skjutöppningarna se Dien Bien Phudalen, den slingrande floden och röken som stiger
upp från byarna och odlingarna och som av vinden sugs mot bergen. När striderna pågick kunde
man med blotta ögat urskilja nätverket av taggtrådshinder, överste Piroths batterier i sina öppna
värn, och mitt på slätten, vid en ensam trädstump, överste de Castries stabsplats.
På kvällen tände kapten Hien i skydd av en nylontältduk en liten lampa som var gjord av en
gammal tablettask av plåt, fylld med fotogendränkt bomull och i vilken en cykelventil
tjänstgjorde som brännare. Den 4 februari 1954 skrev han ned sina mikroskopiska kråkfötter som
han senare hade svårt att tyda i en av de små anteckningsböcker i vilka han förde sin
krigsdagbok: ”Kylan och hungern besvärar oss, men snart skall vi förinta fienden.”
Den 5 februari 1954
Vem kan i detta ögonblick tro att vietminh någonsin beslutar sig för att anfalla? 308.
fördelningens avmarsch tycks vara bevis nog: Giap vågar inte ta risken. Den ende som ser klart
och spårar krigslisten är Cogny. Den 3 februari har han i en instruktion till Castries framkastat
antagandet att fiendens avsikt är att sprida förvirring i Luang Prabang och sedan återigen dirigera
308. fördelningen mot Dien Bien Phu. Han motsätter sig Navarres planer att försvaga garnisonen
i Dien Bien Phu och förklarar att först när 312. fördelningen och artilleriet föjer 308. fördelningen
är han beredd att tro att Giap har avstått från sina planer på ett allvarligt menat anfall mot Laos.
Och Cogny är bergfast övertygad om att Giap till och med i detta fall har någon krigslist i
bakfickan.
Den 5 februari skriver Navarre till Cogny att han har bett denne förbereda operation ”Xenofon”
endast för att vara beredd på det värsta. Enligt honom har ”Xenofon” redan förlorat sin aktualitet,
han anser sig kunna slå fast att Giap inte tror sig ha resurser att anfalla Dien Bien Phu. Med andra
ord är det Cogny som har rätt.
När jag frågade Giap varför han dirigerade 308. fördelningen mot Laos, svarade han: ”För att
åstadkomma en diversion och sopa bort de förband som ni hade där.” Sedan förklarade han sig
närmare. ”Avsikten var att förinta de rörliga bataljoner som expeditionskåren hade skickat upp i
bergen, att maskera våra anfallsförberedelser och samarbeta med Pathet Lao-styrkorna för att