Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

79
de bomber med försenad tändning som ännu inte har exploderat. De minsta bland dem kryper ner
i bombkratrarna och fäster en krok med vidhängande vajer vid bombvingarna. Sedan halas
bomben upp och rullas åt sidan där den får krevera. För att oskadliggöra de såkallade ”Butterfly”bomberna
som kreverar först när man rör vid dem efter att de har tagit mark, driver man
boskapshjordar fram och tillbaka över nedslagsplatserna.
I expeditionskårens staber får man veta att Vietminhs överkommando har gett absolut prioritet åt
transporterna av ammunition till granatkastarna och 105-millimeters haubitserna, och att de skall
genomföras med alla medel.
Den 20 januari 1954
Den dagen uppsnappar och dechiffrerar underrättelsetjänsten ett nytt meddelande som förklarar
innebörden i den nyss nämnda ordern till underhållsorganen: anfallet mot Dien Bien Phu skall
inledas natten mellan den 25 och 26, då månen står i andra kvarteret. Officerarna i operationsavdelningarna
i Hanoi och Saigon grips av febrila lyckokänslor, och Navarre inregistrerar
nyheten med lugn fattning. Han betraktar den emellertid inte som tillräcklig orsak för att inställa
första skedet av operation ”Atlante”. Den är avsedd att pågå mer än en månad, och den kommer
att binda tjugofem bataljoner i Savannakhet-området där Navarre vill förinta de rebellstyrkor som
opererar mellan Mekong och kusten. Men vietminhstyrkorna drar sig tillbaka från Mekong och
tar sin tillflykt till djunglerna och bergsplatåerna. En ny front upprättas, och den måste också
försörjas från luften.
I Dien Bien Phu fortsätter överstelöjtnant Langlais, chefen för de två fallskärmsbataljoner som
utgör det befästa lägrets reserv, att studera de olika alternativen till motattacker för att återta
terräng som eventuellt råkar i fiendens händer. Det finns så många olika möjligheter att han
börjar med det som ligger närmast till hands, nämligen att återta de längst bort belägna
stödjepunkterna, Béatrice och Gabrielle. Man måste i detalj rekognosera framryckningsvägarna,
utnyttja baksluttningar, undvika taggtrådshinder och vattendrag, planera eldunderstödet, beräkna
den tid som åtgår till framryckningen, komma överens om understödande eld från de närmast
belägna motståndsområdena. Redan i detta skede står det klart att man måste avstå från nattliga
motanfall, eftersom trupperna i det befästa lägret inte är vana vid att förflytta sig i mörker.
Liksom i en väl förberedd teaterföreställning måste man repetera utförandet också med skarp
ammunition, så många gånger att allt går som smort.
Den 23 januari 1954
Cogny har till Navarre överlämnat sitt utkast till operation ”Xenofon”, vars syfte är att evakuera
det befästa lägret i händelse av en katastrof. Han döljer inte att han betraktar detta företag som så
riskabelt att det nästan är omöjligt att genomföra. Överste de Crèvecœur avger å sin sida ett
liknande utlåtande. Men Navarre bryr sig aldrig om att delge sina underlydande en syntes av
dessa båda arbeten eller de slutsatser som han drar av dem. Enligt Cogny har fienden inneslutit
Dien Bien Phu så effektivt att det erfordras betydande styrkor för att öppna en bräsch genom
vilken ens lätta enheter skulle kunna slinka ut. När han för första gången i skrift använder ordet
”katastrof”, visar han klart vilket värde han numera sätter på de i staberna uppgjorda planerna
som redan alltför länge har fört honom bakom ljuset. ”Det är omöjligt för kolonner av större
omfattning att ta sig fram utanför vägarna”, skriver han. Han föreslår att man skall använda den
gamla vägen från Dien Bien Phu till Sop Nao på vilken bandfordon kan ta sig fram, dock på det
villkoret att vägförbättringar utförs på vissa sträckor. Hur man än ser på saken, har emellertid inte
terrängen förändrats sedan man drömde om att detta område skulle bli skådeplatsen för offensiva
operationer, vilket också var anledningen till att ledningen anförtroddes en kavallerist.