Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

87
fem armégeneralsstjärnorna. Han röker också pipa och lyssnar oberörd, med beskedlig min och
en alpkäpp i handen. Hans belägring är i full gång, det är tydligt.
Castries erbjuder Jacquet plats i sin jeep, och följd av den vanliga kortegen med bilarna på långa
avstånd från varandra för att undvika dammolnen kör han till att börja med till Béatrice där
legionens skäggiga sappörer gör det önskade intrycket på besökarna: om det blir nödvändigt, kan
Béatrice blir ett nytt Camerone. Från denna stödjepunkt har man en storartad utsikt över hela det
befästa lägret och de omgivande mörka höjderna. Uppe på den jordhög som kröner stridsledningsplatsen
finns en artillerikikare på sitt stativ. Monsieur Jacquet klättrar upp och sjunker
plötsligt in ända till knäna i den lösa jorden. Överstelöjtnant Gaucher hjälper upp honom.
Överkommissariens prydlige, skarpsynte, tystlåtne, ständigt vaksamme informationschef småler.
”Överstelöjtnant”, säger monsieur Jacquet, ”hur har ni sörjt för dem som vistas därnere?”
”A”, svarar Gaucher, ”det här skyddsrummet är täckt med fem meter jord och rundvirke. Ni
behöver inte vara orolig, herr minister, det håller säkert.”
Vem kan väl betvivla hans ord? En bataljon av legionen som biter sig fast i Béatrices tre kullar,
elva andra bataljoner som är grupperade kring sina kanoner nere i dalen där röken stiger upp från
köken och buskskogen som man fortfarande bränner bort, det är inte att förakta. För att avsluta
inspektionen och visa besökarna någonting som måste väcka deras beundran, förs de till överste
Piroths, artillerichefens stabsplats. Han har förlorat vänstra armen i Italien och stoppar ner den
tomma ärmen i livremmen. Den lite för stora mössan sjunker ner över det slätrakade huvudet.
Uppnäsan, de små insjunkna ögonen, de smala läpparna, vårtan på ena kinden kommer honom att
se ut som en fribrottare eller en baseballspelare. Det rödbrusiga, ärriga ansiktet inger förtroende.
Med en gest kan han rikta sina haubitsers eld vart han vill, och hans 155-millimeters pjäser kan
skjuta sönder de fientliga batterierna om de går i ställning bakom krönen. Man tycker om honom
sådan som hans rykte beskriver honom. Framgången beror av hans resoluta motåtgärder, hans
framsynthet, hans eldledningsplatser och hans hårdhet.
Monsieur Jacquet som är kapten i flygvapnets reserv tänker på landningsbanorna och hyser vissa
bekymmer för dem. Om fienden ändå lyckas ta dem under eld, låt vara bara med t 20-millimeters
granatkastare, skulle det hela bli mycket mera komplicerat. Tjugofyra 105-millimeters haubitser,
ett batteri 155-or, sexton 120-millimeters granatkastare, det förefaller honom när allt kommer
omkring inte så imponerande. I Korea koncentrerade amerikanerna tusentals kanoner bakom sina
linjer.
”Överste”, säger han till Piroth när han tar farväl, ”jag vet att det finns hundratals oanvända
pjäser i Hanoi. Ni borde dra nytta av att ni har besök av en minister och anhålla om extra
tilldelning av artillerimateriel.”
”Varför det?” utbrister Piroth harmset. ”Titta på min eldplan, herr minister. Jag har mer kanoner
än jag behöver.”
Och när general Blanc som har gått genom Ecole Polytechnique och fått artilleriutbildning och
som har haft Piroth under sitt befäl, frågar honom om han har allt han behöver, svarar Piroth:
”Om jag får en halvtimmes varsel kommer min artilleribekämpning att vara effektiv.”
Men om han inte får det? Om han aldrig kommer att få det? Man vet att Vietminh å sin sida har
fört fram tjugofyra I o5-millimeters haubitser som ingen har lyckats placera. Och nu väntar man
tåligt på att de skall blotta sig för att sedan ta itu med att förinta dem.
När eftermiddagen lider mot sitt slut, går Navarre fram till monsieur Jacquet.