Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

154
skorna och situationerna, och det gör han för att han är modig. Föregående dag fick han ett brev
från sin syster i Morbihan: ”Vi har vackert väder. Barnen leker befäst läger i trädgården. Jag ber
himlen ge dem ert mod ...” Plötsligt strömmar tårarna nerför kinderna på honom. Han vill inte ha
några militära hedersbetygelser, det är vänskap som han söker, och själv delar han i rikt mått med
sig av sin vänskap åt de anspråkslösaste av de män som han möter i förbindelsegravarna, i
skyttevärnen, mittibland utbredda fallskärmar, uppsprättade konservburkar, övergivna utrustningspersedlar
och kollin som ingen längre orkar packa upp. Männen hälsar på honom och han
trycker deras händer. Han går ner i skyddsrummen, sätter sig på britsarna, låter en konjaksflaska
gå runt, går upp i friska luften igen, hoppar från jordhåla till jordhåla ända till de främsta ställningarna.
Kulor rikoschetterar mot marken och viner förbi, granater kreverar. Han förändrar inte
en min. ”Det smäller”, tänker han, men han tänker sig inte ett ögonblick att ödet kan ha utsett
honom till offer. När ingenting händer, dammar han med vilda gester av sin stridsmundering,
men tonfallet förändras inte när han talar i mikrofonerna, och han darrar inte heller i knävecken.
Han har anklagat vissa officerare för feghet. Liksom Bigeard är han en krigare, och kriget är hans
levebröd. Han tänker aldrig på att ge upp, det skulle helt enkelt aldrig falla honom in. Bigeard ser
inte saken riktigt på samma sätt, han går visserligen aldrig med på att bli besegrad, priset må vara
hur högt som helst, men han vet att han en dag kan bli tagen med överraskning och duka under
för en ung utmanares hårda nävar.
Langlais har alltså inte det intrycket att han måste bereda sig på det värsta. Han är övertygad om
att han kommer att avgå med segern, att han får förstärkningar, att han kan återta de förlorade
stödjepunkterna, precis som han är säker på att överleva, medan däremot sergeant Sammarco
efter att ha sett överstelöjtnant Gaucher stupa har börjat fråga sig hur allt detta skall sluta. Under
de senaste två veckorna har han haft till uppgift att besätta en framskjuten lyssnarpost under en
del av natten. Han har på måfå valt ut tre thaisoldater och krupit under taggtrådshindret till den
utsedda platsen för att övervaka fiendens fältarbeten. När thaisoldaterna hör ljudet av hackor,
meddelar de Sammarco, och han alarmerar försvaret genom att blåsa i mikrofonen. Sedan lägger
sig alla fyra platt på magen för att inte träffas av den artillerisalva som slår ner framför dem. Men
Sammarco och alla hans likar återfår självförtroendet när de ser Langlais passera. Just nu ser det
kanske inte så ljust ut, men någonting måste hända som förändrar läget.
I Hanoi skickar general Navarre ett svar på Cognys brev av den 1 april. Han säger sig personligen
instämma med Cognys önskan att dennes mandat på hans nuvarande post inte bör förlängas
utöver den pågående operationsperioden. Han vägrar att fortsätta en lönlös diskussion om de
styrkor som Cogny har disponerat under fälttågets lopp och bekräftar att bibehållandet av de
viktigaste positionerna i deltat kommer att förbli föremål för hans uppmärksamhet. På morgonen
konfererar de båda generalerna och chefen för expeditionskårens flygstyrkor i citadellet.
Under natten landsätts det sista kompaniet förstärkningar på landningsbanan mellan Huguette och
Epervier, det enda område som numera kan användas för detta ändamål. Männen som har till
uppgift att pricka ut landsättningsområdet har knappt intagit sina platser förrän anfallet mot
Huguette bryter loss klockan 2300. Langlais ger de första planen order att vänta, men till slut
inser han att det är bättre att riskera några olyckshändelser än att en del av männen hamnar hos
fienden och ger direktiv om landsättning mitt i det centrala motståndsområdet. Han låter tända på
ett bensinfat i flodbädden en bit nedanför bron som landmärke åt de lågt flygande planen och
räknar med att männen skall ta mark bland taggtrådshindren kring förbandsplatsen och på
helikopterfältet. Ett utan dröjsmål igångsatt motanfall med disponibla reserver och stridsvagnar
lyckas, och vid midnattstiden är fienden tillbakakastad från Huguette.
Den 4 april 1954