Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

101
Eisenhower förklarar personligen: ”Ingen är mera mot en intervention än jag. Ingenting skulle
vara mera tragiskt än om vi blev engagerade i ett öppet krig i Indokina.” Allt städ som Frankrike
kan vänta sig från Amerika utgörs således av flygplan, vapen, civila flygplansbesättningar och
mekaniker. Vietminh får inte ens tiondedelen av denna hjälp från Kina. Folkarmén har inga
stridsvagnar, den marscherar till fots och på vägar och stigar mångdubblar tusentals cyklar de
bördor som annars skulle kunna transporteras av dem som nu knuffar fram dessa primitiva
hjälpmedel. Men på vilkendera sidan finns entusiasmen, på vilkendera sidan är man villig att dö
för sin sak? Hans majestät Bao Dais namn hör inte till dem som man uttalar för att övervinna
hunger, törst och smärtor. Inte heller monsieur Joseph Laniels, för den delen.
Uppe i bergen kring Dien Bien Phu flammar en jättelik skogsbrand som jaktplanen har tänt. Och
männen i dalen säger till René Mauriès, specialkorrespondenten för Dépêche du Midi: ”Var i
helvete håller de hus? Man tröttnar ju på att vänta. Vi vill bli färdiga med det här!”
Den 19 februari 1954
Klockan elva startar flygplanen med monsieur Plevens delegation och stabscheferna med sina
sviter från areodromen i Hanoi. Luftströmmar från polartrakterna har gett upphov till en plötslig
väderleksförsämring i deltat, och det ihållande duggregnet som har lyst med sin frånvaro några
dagar börjar på nytt. Men i höglandet är vädret fortfarande vackert. Några minuter efter starten
höjer sig Dakotaplanen över de ulliga stratusmolnen ur vilka svarta bergstoppar sticker upp. Så
småningom blir dalarna synliga, de badar i solljus men ännu förenas de sinsemellan av glesa
molnflikar som snabbt smälter samman i solen. Lunchen serveras ombord, och förebuden är
goda. General O'Daniel, chefen för den amerikanska militärmissionen i Indokina och president
Eisenhowers militäre rådgivare, har i Washington gett en entusiastisk skildring av det befästa
lägret som har vuxit upp ur jorden. Castries har övertygat honom.
I Dien Bien Phu har 3. kompaniet av 1./13. halvbrigaden fått i uppdrag att skyldra gevär för
ministrarna. Kompaniet förs av kapten Capeyron som bär i 3. halvbrigadens ärofulla emblem: ett
blått lothringerkors på den legendariska granaten. En timma före landningen ställer kompaniets
fyra plutoner upp sig i sina bästa munderingar, männen kammar ut skäggen och putsar remtyget.
Kapten Capeyron ser en sittkäpp, en skär sidenscarf och en röd mössa stiga ur en jeep med fladdrande
befälsvimpel. Han såg endast en skymt av Gonos chef på julaftonen då Navarre samlade
officerarna för att meddela dem att kriget förmodligen snart skulle vara slut, men nu tänker han:
”Det där måste vara överste de Castries.” Han stiger fram och hälsar.
”Överste”, säger han, ”jag ska genast lämna av kompaniet.”
”Nej”, svarar Castries och trycker hans hand. ”Ni har tillräckligt besvär ändå. Ni får bättre
användning för era gevärsgrepp om en liten stund.”
En flott typ, tänker Capeyron, och inte alls mallig. Bilarna väntar, eskorten står färdig. Och snart
töms de två Dakotaplanen på excellenser och stjärnprydda generaler. Monsieur de Chevigné som
redan är insatt i de lokala förhållandena är också med.
Specialkorrespondenten för Dépêche du Midi hör monsieur Pleven säga till Castries: ”Ni har väl
klart för er att hela Frankrike har sina blickar riktade mot er, överste?” Den här gången har
Navarre inte följt med. Hans frånvaro understryker hans strävan att inte på minsta sätt försöka
inverka på de höga herrarnas omdöme. Han representeras i stället av sin ställföreträdare, general
Bodet, med vitt kapell på skärmmössan och en fimp hängande i mustaschen. Castries, som under
kejsardömet kanske skulle ha blivit hertig av Dien Bien Phu, står stödd på sin käpp, med
cigarretten i mungipan, och förklarar det befästa lägrets försvarsanordningar för general Ely med
de fem stjärnorna i mössan och monsieur Pleven som är klädd som en krabbfiskare och har dragit