Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

överdrivet orolig.”
70
En svartmålning? Navarre redovisar samvetsgrant för ankomsten av luftvärnspjäser, kanske också
tungt artilleri och motoriserade pjäser. Enligt honom är slaget vunnet om flyget kan hindra denna
materiel från att komma fram, men om fienden lyckas föra den i ställning, är framgången inte
längre säker. Denna stil är så ny att regeringsmedlemmarna som är vana vid optimistiska bedömningar
knappt tror sina ögon. Efter fanfarerna från Lang Son och segerhymnerna av den 20
november har de ministrar och konseljpresidenter som inte har tagit del av överste Nicots rapport
där han reser invändningar mot själva principen för operation ”Castor” svårt att föreställa sig att
en överbefälhavare kan utsätta expeditionskåren för sådana faror och att han låter utgången av ett
slag bli beroende av några bombplan mer eller mindre. Den förste officer som blev informerad
om såväl flygets betydelse i en operation som denna och de egna resursernas otillräcklighet var
för visso general Navarre. Detta var också anledningen till att man vid flera tillfällen bad honom
revidera sina planer, och han kan inte skylla på att han inte kände till alla medverkande faktorer
när han bestämde sig för att slåss i Dien Bien Phu. I Paris kan ingen tro att de tolvtusen männen i
det befästa lägret är utlämnade åt ett sådant äventyr. Och i själva Dien Bien Phu är ingen
informerad om de förstärkningar som fienden har fått och om vad som är i görningen, utom Castries
som varnas av Cogny.
Den 2 januari 1954
Från Hanoi telegraferar Associated Press' permanente specialkorrespondent en ny förklaring av
general Cogny: ”Den franska ledningen är förvissad om att Vietminh går ett svårt nederlag till
mötes i Dien Bien Phu. Vi väntar oss långa och svåra strider. Vi kommer att segra.”
Cognys ton är också förändrad och självsäkerheten har dämpats några grader. Cogny var den
förste som gav uttryck för åsikten att Dien Bien Phu som spärr på vägen mot Laos hade samma
värde som ett munlack, men med all rätt har han nu kommit till den uppfattningen att det är något
helt annat som saken gäller, han förstår att tärningen fortfarande rullar och han tror att det inte
behövs mycket för att Giap skall bli den förlorande parten. Han är ju inte den som fattar besluten.
Navarre däremot har alla möjligheter. Varför beslöt han sig inte för reträtt i ett skede när 308.
fördelningen ännu inte var stridsberedd? Man behöver inte bara hänvisa till Caesar vid Avaricum
och Condé vid Lérida. Det finns i krigshistorien andra generaler som har avböjt strid när fienden
visat sig ha ett fördelaktigare utgångsläge än väntat, och om man inte hade kunnat dra fram några
exempel, skulle Navarre ha kunnat ge ett och därmed förskaffa sig ovansklig ära. De Lattre skulle
aldrig ha tvekat. Innan han råkade i svårigheter skulle han ha evakuerat sina tolv bataljoner som i
Dien Bien Phu utgjorde en pokerinsats för att i stället kasta dem mot fiendens bakre förbindelser i
Hanoiområdet och sprida förvirring där, samtidigt som han för alla vindar skulle ha spritt nyheten
om det lyckade spratt han spelade fienden.
Men om Navarre nu överväger att göra detta, är det för sent. Duggregnet faller dag och natt över
deltat och transportflyget kan med svårighet evakuera en bataljon om dagen. Även om Navarre
beslutar att lämna Dien Bien Phu, har han inte längre några möjligheter att göra det, och det finns
ingen i Indokina som skulle förlåta honom denna skam. Hans prestige är inte så stor att man blint
tror honom på hans ord och lyder. Han skulle bli utvisslad.
Från krönen av de kullar som behärskar Dien Bien Phu spejar tusentals soldater i flätade hjälmar
av palmblad och bambu mot rökarna i det befästa lägret och undrar om de någonsin kommer att
kunna ta sig ner i dalen med livet i behåll. Men dessa män skulle Giap aldrig våga jämföra med
en insats på ett spelbord, de utgör Vietnams befrielsearmé, och de vet att de kämpar för friheten
mot en kolonialism som håller på att försvinna från jordens yta. Om de dör, dör de med ropet om