Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

188
signalförbindelserna med stödjepunkterna. Och när man lyssnar på den fientliga radion hör man
endast segerjubel.
En av Pougets radiosignalister har stupat, den andre har fått en kula i magen, och kaptenen
besvarar inte längre anropen från det centrala motståndsområdet. I den tron att han har stupat
upphör man med anropen. Klockan fyra på morgonen övertar han själv sändaren och lyckas få
kontakt med Vadot.
”Jag har återtagit Eliane 2 i dess helhet, men jag har inte mer än trettiofem man kvar. För att det
här ska hålla måste ni skicka de utlovade förstärkningarna. Annars är slutet nära.”
”Var vill ni att jag ska ta dem?” frågar Vadot lugnt. ”Försök vara förnuftig. Ni känner till läget
lika bra som jag. Vi har inte en granat, inte en man att avstå, gamle gosse. Ni är fallskärmssoldat.
Ni sitter där ni sitter för att låta döda er.”
På Elianes våglängd spelar vietsoldaterna en skiva med Partisanernas sång, och alltemellanåt hör
man deras jamande röster falla in i refrängen:
Vän, hör du korparnas svarta flykt
Över slätten? ...
”De djävlarna”, brummar Pouget, ”de djävlarna.”
I Eliane 4 har Botella femtio skott till granatkastarna och några lådor med handgranater kvar. I
Bigeards skyddsrum skälver högtalarna.
”Bruno från Dédé, ammunitionen håller på att ta slut.”
”Bruno från Brèche, snart håller det inte längre.”
I alla kullar går stödjepunkterna ur hand i hand flera gånger på några få timmar. Fienden kastar
sig påpassligt mot de punkter där försvaret ger vika och drar sig sedan tillbaka igen. De dödas
och sårades antal växer. På västsidan återvinns Claudine 5, strax intill står en stridsvagn som inte
längre skjuter.
Kapten Pouget sitter utanför skyddsrummet bredvid sin radio och ser 120 millimeters granaterna
regna över Eliane 4 där Botella fortfarande gör motstånd. Marken rämnar. På krönet av Eliane 4
som upplyses av fallskärmsljusen från flygplanen ser Pouget vietsoldater springa. Nedanför
honom brinner Dien Bien Phu och i ammunitionsförråden exploderar granaterna som ett
fyrverkeri. Alltemellanåt skymtar några stjärnor fram mellan molnen som täcker natthimlen.
Klockan fyra ser Pouget vietsoldaterna resa sig framför honom längs hela Eliane 4:s front. De
skjuter inte, och han hör dem ropa:
”Di, di! Di di! Framåt! Framåt!”
Den enda ammunition som de överlevande i Eliane 2 har kvar är ett kpistmagasin och en
handgranat. Pouget ger den ende kvarlevande löjtnanten och de män som ännu kan gå order att
dra sig tillbaka till det centrala motståndsområdet, och själv hoppar han från grop till grop och en
stund senare ligger han tillsammans med sina män vid kullens fot i en grav där de staplar upp
stupade framför sig till skydd mot den fientliga elden.
En ny vrålande bränning stiger plötsligt upp ur jorden, kastar sig över 5. B.P.V.N. och väller förbi
kapten Phu, men en handfull fallskärmssoldater och legionärer går ännu en gång till motanfall,
återtar de förlorade värnen, föser undan de döda och döende för att placera sina kulsprutegevär i
ställning och riktar elden mot de skugglika männen i de flata hjälmarna. Officerare som ännu inte