Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

95
Monsieur de Chevigné beskriver senare den häpnad som han erfor vid detta tillfälle. Han går till
och med så långt att han yttrar: ”Alltsedan Roland kämpade vid Roncevaux har man inte sett
soldater som slåss till fots i ett sådant bergspass.” Han hade kanske redan hört av flygarna vilket
öknamn man hade gett kitteldalen Dien Bien Phu, men det hindrar inte att hans första intryck när
han satte sig bredvid Castries i den jeep där Cogny satt i baksätet var synnerligen oförmånligt.
Dien Bien Phu kunde faktiskt jämföras med ett nattkärl där garnisonen satt på botten och fienden
på kanterna.
Monsieur de Chevigné som tidigare har varit chef för en kolonialbrigad av de fria franska
styrkorna i Mellersta östern, och chef för general de Gaulles militärdelegation i Washington, som
för sin hänsynslöshets skull blev utnämnd till överkommissarie på Madagaskar som han
pacificerade med mycket egenartade metoder och som är släkt med familjen Castries, påminner
både till kroppsbyggnaden och rösten om en sympatisk slaktare. Han har för avsikt att stanna två
dagar i Dien Bien Phu för att skapa sig en uppfattning om läget redan före monsieur Pleyens
ankomst. Han tillbringar timme efter timme med överstarna och majorerna, han vill se allt och
förstå allt. Är det vid detta tillfälle som han av misstag utlöser ett handgranatsförsåt som man
visar honom och ber att hans skråmor skall inregistreras som krigsblessyrer? En kväll deltar han i
en patrull, klädd som simpel soldat. Men vilka slutsatser kan väl en minister dra, i en sådan herres
närvaro är officerarna alltid reserverade, till och med om de, som Gaucher och Piroth, har varit
kurskamrater med honom i Saint-Cyr. Eller om de, som Langlais, har varit hans
logementskamrater. Vad monsieur de Chevigné vet när han lämnar Dien Bien Phu är att
ställningen förefaller stark, trots att fältarbetena fortfarande lämnar en del övrigt att önska, att
garnisonen blir tillbakaslagen så snart den försöker klättra uppför nattkärlets kanter där
spaningsföretagen genast kör fast. Castries skickar för hans skull ut två goda bataljoner, stödda av
artilleri och flyg, men de lyckas aldrig tränga mer än en kilometer från kitteldalen. Men den
avgörande striden har ännu inte börjat, och ingen uttrycker någon oro för dess utgång. Alla säger
som Castries och Cogny: ”Dien Bien Phu, det blir ett Na San multiplicerat med tio. Vi kommer
inte att krossa en fördelning utan fyra.”
Den 8 februari 1954
Tre dagar tidigare skisserade general Blanc i Saigon upp en rätt dyster bild av det politiska och
militära läget för monsieur Jacquet. General Blanc, en man med tillmötesgående sätt och stark
katalansk accent, är klarsynt och snabb i sina omdömen, och han framför gärna sina åsikter,
också då han inte blir tillfrågad. Han har en tid varit utestängd från befattningar på vilka mjukare
ryggar än hans erbjuder mindre motstånd, men till slut blev han ändå utsedd att bekläda en svår
post. Han ansågs länge oförmögen att lyda, men han visade att han var född till att föra befäl.
Läget i Indokina bedömer han realistiskt, och redan 195o hade han en förkänning av den
kommande katastrofen och förordade evakueringen av Cao Bang. Den kinesiska hjälpen,
Vietminhs växande styrka, den vietnamesiska arméns blöthet och dess eländiga befäl inger
honom allvarliga farhågor för Dien Bien Phu. Enligt hans åsikt borde Tonkin evakueras för att
bättre kunna hålla Annam och Kochinkina, och för att nå detta mål bör man ta upp
underhandlingar för att få ett hedersamt slut på ett krig som i sig bär fröet till förlusten av
Nordafrika. Han anser det rent brottsligt att fortsätta att nöta ut expeditionskåren, vars reserver
snabbt smälter samman. Ministern lyssnar utan att göra anteckningar, han suger på sin pipa och
nickar instämmande.
Samma kväll sammanträffar monsieur Jacquet på återvägen till Paris med Pleven och hans följe
på flygplatsen i Nice. I en salong i flygpaviljongen utbyter han intryck med monsieur Pleven och
general Ely.