Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

186
Bréchignac har etablerat sin stabsplats. Den stora försoningen bekräftas. Vargarna i samma flock
visar inte tänder när de möts. Vid Azincourt slungade också de franska riddarna förolämpningar
mot varandra, de uttalade sig i förklenande ordalag om rustningar, om det personliga modet, om
vimplarna i lansspetsarna. Men alla obetydliga tvistigheter och all småaktig rivalitet ger vika
inför den fara som hotar. Förenade och skakade av samma prövningar kämpar fallskärmssoldater
och legionärer, röda, blåa och gröna baretter sida vid sida utan att längre ägna avundsjukan
mellan vapenslagen en tanke.
Klockan 15.00 distribueras ordern om den kommande nattens anfall till vietminhregementena och
väcker en enastående entusiasm. Från expeditionskårens ställningar kan man med kikare se
männen samlas kring de politiska kommissarierna och lyssna till deras andraganden. De tar av sig
hjälmarna och dansar. Man tycker sig nästan höra dem sjunga. De flesta är ynglingar mellan
aderton och tjugo år, sådana som soldaten Tran Ngoc Duoi som har ett smalt och leende ansikte
och ännu på den tiden knappt kan läsa och skriva. Hans regemente som har fått till uppgift att
erövra kullen C 2 (Eliane 4), som vietminhsoldaterna på grund av dess form kallar ”Sadeln”, skall
lämna sin förläggningsplats klockan 18.00 och vara grupperat i utgångsläget femton minuter
senare. Den sträcka på nära två kilometer som skiljer dem från de franska ställningarna måste
avverkas nästan i språngmarsch med utnyttjande av den löpgrav som leder till D 3 (det förra
Dominique 5) .
När eftermiddagen lider mot sitt slut intensifieras plötsligt vietminhartilleriets störningseld. De
sista värnen och de blockhus som har hållit stånd mot regnet störtar samman. Langlais och
Bigeard har i all hast återvänt till sina kartor och radioapparater och sitter nu och väntar på
anfallet. De summerar snabbt ihop sina resurser: Bréchignac håller de sista kullarna i öster med
resterna av några bataljoner och två kompanier av 1. B.P.C., Thomas vänstra flodstranden,
Tourret centern, Guiraud, Clémençon och Coutant de västra och södra delarna tillsammans med
Charnod, flygaren. Artilleriet skall ingripa bara när kullarna råkar i fara, bataljonernas granatkastare
får sköta om resten. Klockan 17.30 träffas hela det befästa lägret av en fruktansvärd
artilleriförberedelse.
Monsieur Maurice Dejean återvänder till Saigon från Hanoi där han har tillbragt två dagar och
förklarar att det militära läget varken har försämrats eller förbättrats sedan ett halvt eller ett år,
och att deltat är säkert i fransmännens händer. I Paris sträcker sig rubrikerna om det befästa lägret
över åtta spalter på förstasidorna, men om man frågar de förbipasserande har de ännu inte riktigt
klart för sig var Dien Bien Phu ligger eller vad som försiggår där. Det är inte nationen som slåss
där, det är en yrkeskår. Vädret har blivit kyligt igen. Hela Frankrike huttrar i de kalla vårregnen
och ett djupt lågtryck är på väg från väster.
Natten mellan den 6 och 7 maj 1954
Alla 105-orna i Isabelle utom en är förstörda. I Eliane där en fruktansvärd artillerikoncentration
slår ner hör major Botella Langlais anropa Bréchignac i radion.
”Brèche från gossen Pierre, Brèche från gossen Pierre, för vem var hagelskuren nyss avsedd?”
”Gossen Pierre från Brèche, gossen Pierre från Brèche, den var avsedd för Eliane 2.”
Elden flyttas först till Eliane 3 och sedan till Eliane 4, och granatkastare och automatvapen i den
förra Eliane 1 och på Mont Fictif öppnar också eld. Langlais dirigerar de tre stridsvagnar som
ännu kan röra sig till foten av kullarna på vänstra flodstranden.
Klockan 18.15, samtidigt som den sista salvan slår ner, går de gastygsmaskerade vietsoldaterna
till storms mot Eliane 2. g8. regementet, där för första gången radioförbindelserna mellan