Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

160
för att reparera en generals felbedömningar? Var det detta som tyngde Navarre när han för första
gången avvisade B 29-orna, eller var det för att han inte ville avstå från överbefälhavarposten
som säkert skulle ha gått honom ur händerna om han hade accepterat planen?
Han återvänder till Saigon där han bättre än i Hanoi kan följa med den politiska utvecklingen.
Den 8 april 1954
Franske ambassadören i Washington ger i ett samtal med utrikesminister Dulles uttryck för sin
regerings besvikelse.
”Eftersom vi inte kunde vänta oss någon direkt och avgörande hjälp åt Dien Bien Phu”, säger
monsieur Bonnet, ”hade vi inget intresse av att brådstörtat skapa en koalition som under alla
omständigheter skulle bli funktionsduglig först när slaget redan var avgjort och som i den franska
allmänna opinionens ögon kunde minska våra möjligheter att nå en acceptabel överenskommelse
i Genève.”
”Det är otänkbart att Förenta staterna ensamt kan ta initiativet till en sådan krigshandling, som för
övrigt erfordrar ett förhandsmedgivande av kongressen”, svarar mr Dulles, ”i synnerhet som vi
inte är direkt engagerade i denna kamp och ingen ny provokation har ägt rum.”
”I så fall”, svarar monsieur Bonnet med den diplomatiska mildhet som är så mycket farligare än
de häftigaste utfall, ”ber jag att till Ers excellens få uttala mitt beklagande över att denna hypotes
över huvud taget har kommit på tal och att de förhoppningar som i dag sveks någonsin väcktes.”
Den 9 april 1954
Hela natten har häftiga åskväder rasat, och knallarna har blandats med kanondundret.
Pjäsbefälhavaren Hoang du Hungs batteri, som med sina fyra pjäser skjuter salvor om fem eller
sex lag, skjuter ner en ”Helldiver” från division 3 F, förd av en storväxt, flegmatisk tjugofyraårig
sjöman, löjtnant Laugier, son till en notarie i Orléans. Han försöker rädda sig med fallskärm, men
skärmen öppnar sig för tidigt och trasslar in sig i stjärtpartiet. Både planet och Laugier krossas
mot marken i närheten av Claudine. En pluton från 3. kompaniet av 13. halvbrigadens I. bataljon
ger sig med kapten Capeyron i spetsen ut för att rädda flygaren och återkommer med hans illa
tilltygade kropp.
Laugier är en bland de sista som blir begravd i en kista.
I vietminhtruppernas fältsjukhus i bergen, ett tiotal kilometer nordöst om Dien Bien Phu, bortom
Phou Fas blånande krön, har professor Thon that Tung hela dagen stått i en halmhydda och
opererat skallskadade.
Professor Tung har i Tuyen Quangs skogar upprättat en medicinsk fakultet som utbildar ett
hundratal unga kirurger, och där fick han den 27 mars en liten, rätt solkig papperslapp, försedd
med Vo nguyen Giaps kraftiga underskrift, där överbefälhavaren ger honom order att utan
dröjsmål sluta sig till armén i Tran Dinh för att där fungera som högsta ledningens rådgivare i
sjukvårdsfrågor. En ambulansbil av rysk tillverkning behövde tre nätter för resan till högkvarteret
längs vägar där bilarna slirade kraftigt i den bottenlösa gyttjan. Trots ständiga flyganfall med
bomber och napalm, var det som om faran inte hade existerat. ”Det var lätt”, sa han till mig. ”Vi
berusades alla av segern.” Professor Tung som hade studerat vid universitetet i Hanoi samtidigt
som Giap har ett brett och godmodigt ansikte som lyser av intelligens.
Sjukvårdssituationen inom folkarmén var allvarlig. Sex biträdande läkare förmådde inte ge den
nödvändiga första hjälpen åt sjuhundra sårade som evakuerades med bärarkolonner till sjukhusen
bakom fronten sedan såren blivit omskötta och de krossade lemmarna gipsade. De gula flugorna