Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

211
lorade i stupade? Sedan finns det ytterligare två steler, den ena rest på krönet av Béatrice för att
hedra Pham dinh Giot som kastade sig mot skjutöppningen på ett täckt värn och skymde den med
sitt bröst för att ge de anfallande möjlighet att rycka fram, och den andra, av mera imponerande
dimensioner i Eliane 2, framför en av granatsplitter söndersliten trädstam som envist skjuter skott
med stora vita blommor som öppnar sig om våren. Det är en cay hoa ban, en symbol för den
kyska och oskyldiga kärleken, sådan den visades av Tristan och Isolde, men i den tolkning som
man ger den i Vietnam. Detta är allt som man har gjort för att hedra de stupade i denna väldiga
slaktning. Av de gamla franska begravningsplatserna i Isabelle och Claudine som nu täcks av
majs eller buskvegetation, av de soldater som här och var begravdes i skyttegravarna, av dem
som slets sönder av granaterna och blandades med jorden, av dem som uppslukades av regnen, av
dem som återfanns efter det befästa lägrets fall, återstår ingenting annat än ett mausoleum vars
väldighet är densamma som segerns eller nederlagets: kitteldalen Dien Bien Phu som stiger mot
bergskrönen som omger den med sina ointagliga murar och där marken överallt är blandad med
mänskligt kött och blod. Överallt frågade jag var de våras gravar fanns. Jag fick inget svar. För
dem hade jag med mig en ros från Frankrike som hade torkat på vägen. Jag krossade den mellan
fingrarna där jag stod bredvid de vannande kvinnorna som likt tempeldanserskor viftade med
solfjädrarna och skilde kornet från halmen i den nya skörden. Jag öppnade handen och lät stoftet
flyga som utsäde mot himlen, mot fälten och mot minnet av tvåtusen soldater, två överstar och ett
hundratal officerare från expeditionskåren som hade förvandlats till stoft i detta stoft.
När man mot slutet av min vistelse meddelade mig att myndigheterna hade för avsikt att dagen
före min avresa ordna en mottagning till min ära bad jag tolken säga den kapten som följde mig
åt att jag inte ansåg det lämpligt att delta i den eftersom jag fann det förolämpande mot mitt
fosterland att minnet av våra döda var utplånat. Jag tillfogade att eftersom jag inte visste hur man
skulle reagera när jag berättade om detta vid hemkomsten till ett land där det fanns så många
begravningsplatser för forna fiender, kunde jag inte i min egenskap av före detta fransk officer
förlåta denna förolämpning mot vår armé. Jag tillfogade ytterligare att detta inte på något sätt
förändrade de känslor som jag hyste för det vietnamesiska folket och dess armé, inte heller den
uppfattning som jag hade skapat mig om de händelseförlopp som jag studerade, men att efter en
strid som denna var det segrarens plikt att respektera den besegrade. Var det så att äran endast
tillkom den ena parten? Kanske. Paradisen är inte reserverade för segrarna. Man måste hysa
medlidande med alla offer för den mänskliga dumheten. För att kunna efterkomma inbjudningen
bad jag att åtminstone en sten skulle resas till minne av de franska soldater som stupade vid Dien
Bien Phu.
Vad skulle vi själva ha gjort med de stupade vietnamesiska soldaterna om vi hade stått som
segrare? Detta var en fråga som kaptenen genast ställde till mig, men jag ville inte besvara den.
Jag visste det mycket väl. Man skulle ha sänkt dem i en väldig gemensamhetsgrav, som hundar,
och general de Castries skulle helt säkert inte ha kommenderat ut en hedersvakt och beviljat dem
de militära hedersbetygelser som de så väl hade förtjänat. Men hur som helst kunde jag inte låta
bli att reagera inför denna förolämpning mot mina landsmän. Det var inte vackert gjort tyckte jag,
och dessutom kunde jag inte låta bli att säga att det inte anstod tappra soldater, och att en segrare
hedrar sig själv genom att hedra den besegrade.
Två dagar senare bevistade jag tillsammans med den major som var chef för garnisonen förevisningen
av en synnerligen ledsam propagandafilm. I slutet av föreställningen lät han mig veta att
han ville tala med mig. Jag sammanträffade med honom i gästhusets samlingssal där upp och
nervända tekoppar ständigt stod färdiga för någon eventuell mottagningsceremoni. Den kapten
som hade varit min vägvisare i Dien Bien Phu slöt sig till sällskapet, liksom också den som hade
följt mig från Hanoi. Eftersom klockan redan var närmare tio på kvällen och elektricitetsverket