Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

108
har flugit från Dien Bien Phu för detta tillfälle och som verkar buttrare och nervösare än vanligt.
Med sina blåa ögon, det rynkiga ansiktet och de tre djupa vertikala vecken i pannan ser Langlais
ut som en till fallskärmssoldat utklädd bretagnsk sjöman. Han skräder inte orden. Han berättar för
Gilles om alla de vansinniga expeditioner som han har fått företa med sina två bataljoner.
”Hur ser där ut, egentligen?” frågar Gilles. ”Kommer det att hålla om Vietminh går till anfall?”
Langlais brister i skratt. Sådana frågor gör man inte.
”Vi är ju där”, säger Langlais.
Och han visar på fallskärmsbataljonerna som står uppställda i fyrkant under det låga molntäcket i
det ihållande duggregnet som kommer landningsbanorna att glänsa. Den ena Dakotan efter den
andra rullar långsamt mot startplatsen, ger gas, lyfter tungt och försvinner bland molnen på väg
mot Dien Bien Phu. Gilles inspekterar trupperna, hälsar fanorna, stannar framför varje officer och
varje fana, tittar männen i ansiktet med ett fuktigt och oskarpt öga som man har svårt att skilja
från det andra som ligger orörligt i sin håla. Under den tunga idisslar-pannan döljer sig i själva
verket en ömsint cyklop. Gilles brummar, fattar om männens armar, fyller sitt hjärta med bilden
av dessa unga män som är beredda att gå i döden för honom.
Kan man i det här fallet verkligen tala om ett ridderskap? Om man frågade dessa ynglingar skulle
inte många av dem kunna besvara den frågan, och några officerare skulle rycka på axlarna.
Riddarväsendet, försvaret av änkor och förtryckta, de gamla historierna om en armé på marsch
mot Frälsarens grav, allt detta pulveriserades av atombomben i Hiroshima och de nazistiska
koncentrationslägren. De flesta som nu står här har valt fallskärmstrupperna av fallenhet eller av
en tillfällighet, och hos dem är det kamraterna som ersätter religionen. De hoppar inte
för Hans Majestät Bao Dai som de föraktar eller ignorerar. Langlais, Bigeard, Bréchignac,
Botella, Tourret och alla dessa bistra kaptener med sin bitande humor som stelnar till när Gilles
passerar, kämpar bara för att inte Frankrike skall gå i graven. Man har ännu inte lärt dem att
använda tortyr, de respekterar sin fiende, man kan till och med säga att de avundas honom, ty
jämfört med dem har han den fördelen att han går i döden för att hans flagga skall fladdra i stället
för deras, och det är hans fulla rätt. Fallskärmstruppernas plikt är att vägra att avstå sin plats åt
honom. Några mer invecklade resonemang ger de sig inte in på, och det är rätt och riktigt, det är
inte deras uppgift att resonera. Det är inte de som har utlöst kriget i Indokina, inte heller har de
definierat den sak som de skall försvara. I gott och ont känner de sig vara ett med den nation vars
söner de är, även om de ibland har en känsla av att de är bastarder. De går därför att deras chefer
befaller dem att gå. Vad de själsliga egenskaperna beträffar, står de inte högre än hövitsmannen i
evangeliet, som av allt att döma inte var särskilt intelligent, eftersom han bara var hövitsman, inte
konsul eller professor. Det som skiljer dem från andra, är att de inte stannar förrän de får order att
stanna.
Den natten förflyttar sig 57. regementet längs sluttningarna väster om kitteldalen för att gå i ställning
kring Isabelle. Kapten Hien går genom byn Ban Phuong som i sin helhet är bränd. Han stannar
framför några citronträd som genom ett under har förblivit oskadda. I hans familj, liksom för
övrigt överallt på slättlandet, brukade man förr baka småkakor som parfymerades med citronblommor,
och detta minne som plötsligt överfaller honom, lockar nästan fram tårar. Han avger en
dyr ed att han skall kämpa till det bittra slutet för att återge livet åt denna by och för att den vårliga
doften från fruktträdgårdarna återigen skall ersätta den vidriga stanken från napalmbomberna.
När paraden på Gia Lamfältet är avslutad, dricker officerarna som seden bjuder en bägare med
sina kolleger från andra vapenslag, med fältprästerna och generalerna. Langlais anser sig inte ha
tid att stanna länge. I planet som för honom tillbaka till Dien Bien Phu är det någonting som