Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

123
ett hopplöst tillstånd och tre stupade lastas i fordonen. Resten av bataljonen är försvunnen, med
undantag för ett hundratal man, bland dem underlöjtnant Makowiak, som lyckades dra sig undan
när de såg att allt var förlorat och återvände till de egna linjerna genom Dominique där de gav sig
till känna. Angriparna hade redan forslat undan sina döda och sårade från taggtrådshindren, varför
man inte kunde bedöma förlusternas storlek, men i änden av en löpgrav som vietminhsoldaterna
hade grävt upp till högsta punkten av en ravin mellan två kullar ser prästen bland några
kvarlämnade handeldvapen lämningar av människokroppar som inte hade upptäckts av de avdelningar
som samlade ihop de stupade. En av de medföljande legionärerna, sergeant Kubiak, tror
att vietminhsoldaterna inte i brådrasket kommer att förnya anfallet mot det befästa lägret.
På eftermiddagen flyger Navarre tillsammans med general Lauzin till Hanoi för att diskutera
vilka förstärkningar som bör skickas till Dien Bien Phu. Före avresan från Saigon förklarar
överste Revol för pressen att ledningen på Vietminhs begäran har beviljat en vapenvila. Detsamma
upprepar monsieur Bidault senare inför nationalförsamlingen.
Jag har diskuterat saken med Giap. Han undvek denna fråga, som så många andra, och hänvisade
mig till ett skriftligt och intetsägande svar: ”Det avslöts inte någon lokal vapenvila i egentlig
mening den 14 mars, efter Him Lams fall. Av humanitära skäl beviljade vi denna dag unilateralt
ledningen i det befästa lägret tillstånd att hämta sina sårade.”
Vem är det alltså som ljuger? Alla. Utom de vittnen som begav sig till Béatrice.
På morgonen efter anfallet stöter Grauwin på överste Piroth i förbindelsegraven utanför
stabsplatsen.
”Minns ni Thai Binh?” frågar Piroth och räcker fram sin enda hand. ”Är det inte besynnerligt att
jag alltid ska komma med i såna här förbannade historier?”
Ungefär samtidigt som Castries förflyttades till Dien Bien Phu hade delar av fördelningsstaben
natten mellan den 3 och 4 december blivit anfallna i Thai Binh av en commandotrupp. Grauwin,
Paule Bourgeade och Piroth hade klarat sig som genom ett under.
Medan de pratar kommer Langlais förbi.
”Nå, hur går det?” frågar han.
Piroth svarar inte och vänder sig bort så häftigt att mössan faller av honom och blottar den
snaggade hjässan och halsen vars rynkor ser ut att vara dragna med kratta. Han böjer sig ner,
plockar upp mössan, och Langlais ser att tårarna trillar utför kinderna på honom. Sedan reser han
sig upp och griper Langlais i armen med sin enda hand.
”Alltsamman har gått åt helvete”, säger han. ”Jag har meddelat Castries att vi måste få ett slut på
det, nu genast. Vi går mot en massaker, och det är mitt fel.”
Han avlägsnar sig hastigt, med ryckiga steg, som en robot.
En gränslös bestörtning råder i det befästa lägret. Den oväntade kraften och häftigheten i det
hänsynslöst genomförda anfallet mot Béatrice, överste de Castries underlåtenhet att vidta
effektiva motåtgärder och överstelöjtnant Gauchers död utgör en tung belastning för andan inom
garnisonen. Sergeant Sammarco som med en hedersvakt av fyra legionärer vakar över sin
överstelöjtnants kista vid kanten av bårhusgropen där liken staplas upp det ena på det andra, ofta
bara insvepta i en filt eller en bit av en fallskärm, tror också att Béatrice har fallit genom överraskning
och att Vietminh dyrt kommer att få betala denna framgång. När en granatsalva slår ner
i stabsplatsens närmaste omgivning, kastar sig Sammarco och de fyra vaktposterna ner i gropen,
och när lugnet är återställt återtar de sina platser i gropens fyra hörn. Den dagen ställer sig