Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

179
Tio kilometer därifrån är professor Tung och hans lilla eskort på väg mot förbandsplats nr 5. De
sätter sig för att vila ett ögonblick i en liten by som har härjats av napalmbomberna och där bara
några förbrända bjälkar återstår. Alla invånarna har försvunnit. Två små svarta grisar och en get
irrar övergivna bland lämningarna. Professor Tung är fullständigt utmattad, i två dygn har han
utan avbrott opererat skallskador. Han håller ut bara genom att för sig själv upprepa farbror Hos
ord: ”Vi måste segra.” Professor Tung vet att amerikanerna hotar att ingripa med tunga
bombplan. Han ser förödelsen omkring sig, tänker på de problem som han inte har lyckats lösa,
men ändå säger han sig: ”Här kommer att vara vackert en dag ...”
Chauffören Tha sitter vid ratten på sin G.M.C. som är lastad med haubitsgranater och biter ihop
tänderna. Bilen sjunker ner i gyttjan över hjulnaven, och drivhjulen rullar mödosamt fram i djupa
hjulspår ur vilka det är omöjligt att komma upp. Däcken som slits sönder av den skarpkantade
småstenen repareras så att man för in en järnbult i hålen och skruvar en mutter på den. Dagen
förut, när kolonnen passerade Fa Dinhpasset som nyss hade varit utsatt för ett flyganfall, fick lastbilen
framför hans motorstopp strax intill gropen efter en bomb med retarderad tändning som av
allt att döma snart skulle krevera, eftersom berget alltemellanåt skakades av kraftiga explosioner.
Det var lika omöjligt att backa som att köra om, och den framförvarande Molotovbilen som
försökte bogsera kom ingen vart. Till slut lyckades emellertid chaufförerna med förenade krafter
reparera den strejkande förgasaren. När bomben exploderade hade kolonnen med knapp nöd
hunnit undan. Tanken på detta framkallar ett litet leende i Thas barnsliga ansikte, men han känner
svetten sippra fram i ryggen.
I Paris där pressen ägnar allt större utrymme åt nyheterna från Dien Bien Phu har våren gjort sitt
intåg. Kastanjerna blommar, popplarna på kajerna vecklar ut sina skälvande blad, och dessa
bilder förföljer männen som kämpar i gyttjan för ett land som tycks ha övergett dem. Även om
rubrikerna och artiklarna i de tidningar som ibland når dem visar att oro och bestörtning
småningom får makt över den allmänna opinionen, kan de inte glömma att det ringa intresse som
nationen har visat dem har fört dem till denna gudsförgätna plats. På motståndarsidan skänker en
annan nation segern åt sin armé.
Samma dag offentliggörs en förklaring som skänker full självständighet och odelad suveränitet åt
Bao Dais Vietnam. Den har tillkommit på initiativ av vice konseljpresidenten, denne livlige
åldring som sedan femton år har förutsett alla katastrofer utan att förmå avvärja dem och utan att
någonsin ha haft förmågan att regera.
Den 29 april 1954
”När monsuntiden börjar, kan fransmännen inte hålla ut länge. När de måste överge sina
översvämmade skyttegravar och skyddsrum, är segern vår ...” Denna mening i en dagorder som
Giap inte ens bryr sig om att hemlighålla, läses upp i Vietminhradion. Hur har det gått med de
förhoppningar som Navarre så kortsynt ställde på regntiden, som om motståndaren hade varit den
ende som förlorade på det dåliga vädret? Hur är det med de konstgjorda regnen som han har
försökt framkalla, är han fortfarande besviken över att teknikerna misslyckades med sin uppgift?
Askregnen innebär bara ytterligare en svårighet för garnisonen i det befästa lägret. Den dagen
lyckas endast några få flygplan ta sig fram genom de täta molnmassorna, och sextio legionärer
fälls över Isabelle.
Navarre och Cogny fortsätter att skicka varandra hotfulla telegram. Överbefälhavaren påpekar
syrligt för Cogny att de offensiver som planerats för att skära av fiendens bakre förbindelser
ingalunda har föreslagits av Cogny, utan att de har studerats på hans order, och att den
omständigheten att de inte har kommit till utförande beror på att Cogny själv har erkänt att de