Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

88
”Vi har det intrycket att de kommer att anfalla i natt”, säger han med låg röst. ”Och jag skulle inte
gärna se en minister ta några onödiga risker.”
Dakotaplanen med de höga herrarna och deras sviter startar klockan 16.45 och flyger tillbaka till
Hanoi.
Tre timmar är ingen lång tid för att skapa sig ett omdöme om en sådan situation, inte ens för
general Blanc. Men han har i alla fall sett tillräckligt för att börja frukta det värsta. Som han ser
saken är detta långt ifrån det Verdun som man har beskrivit för honom, det måste snarare
jämföras med Somme, och det blir artilleriet som kommer att avgöra slaget. Men Navarre som
blir irriterad av de obetydligaste motsägelser, utvecklar hela sin kallsinniga självsäkerhet som blir
ironisk eller lätt föraktfull när han måste besvära sig med att rätta till felaktiga omdömen eller
besvara frågor som han betraktar som barnsliga. Monsieur Dejean har stoppat undan sin fina hatt.
Varför följer han inte kamrat Ho Chi Minhs exempel och klär sig i en grötjacka från intendenturen
om han nödvändigt vill efterlikna krigarna? Varför flyttar han inte bort från sitt palats
och bosätter sig bland kollaboratörerna som åtminstone inte kommer att smickra honom? ”Jag
ställde flera frågor beträffande Dien Bien Phu till mina besökare”, skrev monsieur Dejean senare.
”Två av dem skulle ha föredragit att anfallet mot Dien Bien Phu aldrig blev av. Den ene framhöll
de olägenheter som måste vidlåda en försvarsställning som domineras av fienden. Men ingen gav
uttryck för den åsikten att ställningen var farlig och att man så snart som möjligt borde lämna
den. Ingen tycktes vara allvarligt orolig. Några dagar före den fientliga offensivens början
fruktade vår militärledning i Indokina framför allt att Vietminh skulle avstå från att anfalla det
befästa lägret.”
Ett telegram från Paris meddelar att en delegation under ledning av ministern för
nationalförsvaret skall bege sig till Indokina för att studera det militära läget.
Den 27 januari 1954
Monsieur Jacquet ringer tidigt på morgonen till överbefälhavaren. ”Nå?”
”Anfallet blev inte av”, svarar Navarre djupt bedrövad.
Man kan betrakta det som fastslaget att Ho Chi Minh dagen före det planerade anfallet sammankallade
partiets centralkommitté för att fatta ett gemensamt beslut. Den allmänna åsikten var att
man borde begagna sig av att försvarsförberedelserna inom det befästa lägret ännu inte var
fullbordade för att från flera håll samtidigt tränga in i försvarsverken, isolera de olika motståndsområdena
från varandra och sedan betvinga dem det ena efter det andra. Giap som var beredd att
gå till aktion så snart han fick order om det, påpekade emellertid att han inte kunde garantera
framgången med hänsyn till de väldiga förluster som han räknade med och förbandens ovana vid
operationer av så stor omfattning För övrigt var han ännu inte nöjd med artilleriets eldställningar,
en del av pjäserna hade ännu inte placerats i sina kasematter,
andra måste växla ställning, eldplanerna måste ytterligare kompletteras. En snabb seger föreföll
honom osäker, han föredrog att fullfölja sina förberedelser och skynda långsamt. Folkarmén hade
som princip att inte gå till anfall om den inte var säker på segern. Centralkommittén anslöt sig till
denna princip för det revolutionära kriget och gav den följande ordalydelse: man bör attackera
endast om man är säker på seger, i annat fall är det bättre att låta bli. Den planerade aktionen
natten mellan den 25 och 26 blev sålunda inställd.
Men centralkommittén går ännu längre. Den beslutar att operationen mot Dien Bien Phu inte bara
skall betraktas som ett anfall mot en befäst ställning som genomförs på relativt kort tid, utan som
ett fälttåg med lång varaktighet som kanske sträcker sig ända till regntiden och innefattar en hel