Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

33
igelkott, precis enligt instruktionerna, och ligger en stund platt på magen och observerar terrängen.
Emaljögat som han alltid tar av sig när han hoppar har han stoppat i fickan, och nu trevar
han efter det. Han har landat i närheten av en hög, sockertoppsformad skyl med sädeskärvar som
skyddas mot bufflarna av en bambuinhägnad. På alla håll regnar männen ner. Längre bort ser han
B 2 6-or som Bigeard dirigerar mot de närmaste sluttningarna där enskilda grupper fortfarande
förföljer retirerande vietminhsoldater. Byn, dess närmaste omgivningar och södra delen av
kitteldalen fem kilometer längre bort där en femte bataljon dalar ner över ”Simone” är redan
säkert i fransmännens händer. Det hela påminner om en rutinmanöver.
Gilles kravlar sig upp, drar till sig fallskärmen, rullar ihop den, knådar den som en mjuk deg,
stoppar ner den i säcken och spänner fast bärremmarna. Sedan tar han av sig läderhjälmen och
sätter på sig den röda baskern. Han slänger upp säcken på axeln och börjar gå mot samlingsplatsen.
Informationstjänstens fotografer som har hoppat tillsammans med två fältpräster riktar
sina objektiv mot honom. Några dimflikar hakar sig fortfarande fast vid bergssluttningarna, avståndet
till dem över den solbelysta slätten är så långt att de förefaller att flyta över en sjöstrand.
Den höga stubben på risåkern vars yta redan är torr och sprucken prasslar mot de gummiimpregnerade
byxorna som sitter åt kring fotleden. Gilles spänner ut bröstet där de två generalsstjärnorna
blänker. Han får lust att ryta till när han ser en fallskärmssoldat spänna sig inför landningen,
men han nöjer sig med ett missnöjt muttrande. Han konstaterar till sin tillfredsställelse att
det ännu inte tycks vara slut med pappa Gilles, fast han redan är fyrtionio och det inte är mer än
fem år sedan han fick sitt fallskärmsdiplom. Och samtidigt önskar han den som skall efterträda
honom i kitteldalen all möjlig lycka. Själv tänker han nämligen inte under några omständigheter
stanna kvar där.
En liten motorcykel inväntar honom. Gilles spänner fast sin ryggsäck på den, fattar styret och ger
gas. Han vill så fort som möjligt sammanträffa med Bigeard, denne hetlevrade man med de
skarpa dragen som till och med när han uttalar de övliga artighetsfraserna utandas en viss
självsäker oförskämdhet. Och framför allt vill han konferera med sin uppmärksamme stabschef,
överstelöjtnant Fourcade, som han gärna vill ha i sin närhet. Det här är nånting som den gode
Gilles gillar, full rulle både i luften och på marken, stridslarm, ett regn av män och utrustning.
Langlais har brutit fotleden i en misslyckad landning, och nu står han där skamsen, förbittrad och
tyst. Ett evakueringsfall.
På eftermiddagen fortsätter regnet av män, proviantlådor och taggtrådsrullar som går under
namnet ”fakirkuddar” och som studsar högt upp i luften när de tar mark. Och plötsligt ramlar en
sju tons bulldozer ur den gapande buken på ett Packetplan och borrar sig tre meter ner i marken.
Männen fyller igen hålen på den gamla landningsbanan där det finns tolvhundra gropar med
lodräta väggar att fylla.
I dalens hundra byar och i sluttningarna dit skräcken har drivit dem står tiotusen thai-invånare
med näsan i vädret och betraktar under tystnad detta skådespel. I Dien Bien Phudalen ligger
otaliga fallskärmar som männen inte har haft tid att samla ihop som ett väldigt nytvättat byk på
tork bland döda bufflar. En del av skörden förstörs av denna tornado. Kvinnorna i svarta, fotsida
klänningar kallar till sig barnen som redan börjar springa omkring och trycker de små som de bär
i en påse på höften tätt intill sig. De som inte är alltför fattiga pryder sina klänningar med ett
broderat band som löper kring kragen på den höghalsade klänningen och längs kanten på
bluslivet ner till skärpet av siden, läder eller lianer. De gamla kvinnorna samlar håret i ett slags
turban, de gifta sätter upp det i en stor cylindrisk knut högst uppe på hjässan, de unga kvinnorna
bär det utslaget ,på ryggen. Alla dessa ansikten präglas av djup oro, och ingen av dem kommer att
tänka på att också deras thaiförfäder en gång har varit inkräktare. Trakten saknar elkraft, det finns