Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

17
nyheternas betydelse var det för sent att handla. Cogny hade rätt när han sade att framgången
överträffade alla förväntningar. Var det således en fientlig signalists enfald som flygarna hade att
tacka för den störtsjö av lyckönskningar som kom deras generaler till del följande dag? När jag
tio år senare ställde denna fråga till general Giap, svarade han leende:
”En av våra strategiska principer är att ständigt försöka behålla initiativet. Navarre talade också
vitt och brett om att han ville behålla initiativet. De trupper som inneslöt Na San var svaga till
numerären och tidpunkten sammanföll inte med våra stora operationer. Och då tänkte vi, låt gå,
om Navarre avlägsnar sin garnison från Na San, så inte oss emot.”
Det föreföll mig som om denne optimist försökte dölja en viss besvikelse.
Taskspelarknepet i Na San blev en ny framgång som Navarre kunde anteckna till sin fördel. På
tröskeln till det fälttåg som nu skulle inledas var Giap fast besluten att erövra det befästa lägret,
även om det hade betytt att hans anfallsvågor skulle gå fram över högar av lik, ty Giap var fullt
medveten om att man inte räknar de stupade när man har segern inom räckhåll, och hans soldater
gick mot döden med en entusiasm som kom oss att rysa. Man kan med stor sannolikhet anta att
den lyckade evakueringen av Na San hos fienden framkallade en rätt bitter besvikelse som Giap
gjorde sitt bästa för att utplåna. På franskt håll var förberedelserna redan i gång, Giap skulle få sin
revansch.
Första hälften av november 1953
Dien Bien Phu är inte ett företag som igångsätts på måfå. Man funderar på saken. Man talar om
den. Tonvis med papper och kilovis av grå hjärnsubstans går åt till att väga fördelarna och
nackdelarna mot varandra. Man kan inte säga att det råder någon enighet om saken. Tvärtom, den
ger till och med upphov till bittra meningsutbyten.
Under tiden har Navarre skickat sin ställföreträdare, general Bodet, till regeringen med en ny
promemoria i vilken han vidhåller nödvändigheten att genomföra hans plan utan modifieringar
och ännu en gång påpekar att han behöver förstärkningar. Svaret blir undvikande. Planen
godkänns utan att någonting slutgiltigt bestäms om försvaret av Laos, och de begärda trupp- och
materielförstärkningarna skall levereras i mån av tillgång. Den 11 september upprepade
emellertid arméministern Pleven ännu en gång för Navarre att han måste nöja sig med de
förstärkningar som beviljats honom den 24 juli, eller med andra ord ingenting. Detta beslut vars
ursprungliga text monsieur Pleven envist har vägrat att låta mig ta del av, som om han hade hakat
sig fast vid en räddningsplanka, visar alltså klart och tydligt för Navarre vilka styrkor han kan
räkna med, det vill säga de som han redan har. Och trots detta undrar man vilka som visar sig
oroliga när det står klart att Dien Bien Phuoperationen inte längre är en mer eller mindre godkänd
eller klandrad avsikt, utan en verklig plan som går mot sitt förverkligande? Bara några få
personer. Vilka protesterar? Ingen. Den minister som har till uppgift att befria Laniel från den
omedelbara skötseln av Indokinafrågorna träffar sällan den ansvarige statssekreteraren på grund
av att deras ämbetslokaler inte ligger i samma byggnad. Varför arbetar de inte i samma våning?
Orsaken är i själva verket den att ingen i regeringen förstår ett dyft av denna fråga.
Även om Cogny inte tillerkänner Dien Bien Phu något värde som spärr för en viss riktning, var
han den förste som insåg att denna plats var en värdefull stödjepunkt i thaiområdet, en flyg- och
landbas som kunde tjäna som utgångspunkt för såväl militära som politiska aktioner. Detta för
den indokinesiska jargongen så typiska uttryck innefattar många frestelser. Hos Navarre klingar
det inte för döva öron. Om han biter sig fast i Dien Bien Phu, är det i främsta rummet under förevändning
att regla inkörsporten till Laos, precis som hans företrädare Salan hade för avsikt att
göra.