Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

överträffar motståndarens, tekniken kan alltid krossas av en överlägsen teknik, och hur
hjältemodig legionen än är, har också den, liksom alla elittrupper, sin begränsning.
55
Två fallskärmsbataljoner skyddade i två dygn inrättandet av Béatrice som besattes av III.
bataljonen av legionens 13. halvbrigad. De ryckte fram till den lilla byn Na Loi, sex kilometer
nordost om Béatrice, och drog sig sedan tillbaka efter några strider. Det skulle ha varit svårt att gå
längre utan att ge operationen väldiga proportioner som översteg möjligheterna i Dien Bien Phu,
ty Vietminhs krigskonst går ut på att aldrig låta binda sig utan att locka expeditionskårens oviga
förband utom räckhåll för basens artilleri.
Men illusionen att man kan manövrera därför att det är nödvändigt att manövrera kommer ännu
länge att vara rådande. Varje fruktlöst försök att stöta fram, varje dag som slösas bort på att rycka
fram mot bergskrönen berövar befästningsarbetena i kitteldalen tusentals armar. Vad kan man för
övrigt göra för att bekämpa infanteriets naturliga motvilja mot att gräva skyddsrum och stridsvärn
i ett läge då alla är övertygade om att Vietminh inte har något artilleri? Dessutom består hela
Dien Bien Phu-dalen av rena leran, och för att finna sten måste man gå femton kilometer norrut
till Nam Youmflodens raviner eller söderut, till Nam Nouas klyftor. Ett lätt åstadkommet ras, ett
ensamt träd som fälls över vägen innebär förintelse för den djärve som vågar sig så långt! Nej,
inte ens sten! Något grus finns inte heller. Detta kommer att visa sig oerhört betydelsefullt,
eftersom det utesluter alla murnings- och betongarbeten, och eftersom de enda trädstammar som
står till buds för byggandet av skyddsrum är så krokiga och kvistiga att de är fullständigt odugliga
till uppförandet av värn med tillfredsställande hållfasthet. Redan nu har man varit tvungen att
transportera de bjälkar, plankor och stöttor som behövs till en landsvägsbro med flyg från Hanoi.
Men det bekymrar föga. De tekniska tjänstegrenarna finns till för att övervinna alla svårigheter
som framkallas av det taktiska läget, men Navarre borde ha vetat att de trupper som han hade
slängt in i kitteldalen redan var så gott som fångar.
Den stora fabriken är i full gång. Sextio Dakotaplan fäller eller lastar dagligen ur etthundrafemtio
ton ammunition, proviant, taggtråd, gummisulade och spikbeslagna kängor, tältdelar, sjukvårdsmateriel
och signalmateriel. Tiotals jaktplan och B 26-or susar ner genom molnen för att upptäcka
och anfalla fienden, tusentals män arbetar med att surra kollin vid fallskärmarna, samla in
och vika ihop utvecklade fallskärmar, lasta lastbilar och överföra deras laster till flygplan, göra i
ordning bomber, fylla magasin till tunga kulsprutor och automatkanoner, fylla olje- och bensintankar,
göra upp namnlistor och stamrullor. Man hör krigsmaskinen gnissla på långt avstånd, men
man kan stanna den om man vet att den har fått en dålig start, att det finns risker för att den skall
krossa alltför många levande, att den tvingar ner alltför många unga män som inte har förtjänat
detta öde i snart bortglömda gemensamhetsgravar.
När Condé belägrade Lerida, samlade han sina generaler i gryningen den 17 juni 1647 och gav
dem en översikt av läget. Det energiska försvaret hade försenat belägringsarbetena, armén hade
drabbats av farsoter, den starka hettan och de av snösmältningen översvämmade vattendragen
bidrog till svårigheterna, deserteringarna från de i södra Frankrike rekryterade regementena antog
oroväckande proportioner. Allt detta gjorde att den store Condé insåg att han befann sig i underläge.
Att ge order om stormning vid foten av en brant klippa med utmattade och opålitliga
trupper, med en stark garnison emot sig och en undsättningshär på tiotusen man infanteri och
tretusen man kavalleri i antågande, innebar ett säkert nederlag, kanske flykt och förvirring. Condé
beslöt att avtåga fast han visste att hovet i Paris väntade segerbulletinen.
Den dagen förrättade de belägrande trupperna sin tjänst precis som vanligt. På kvällen kallades
hela armén under vapen, batterierna monterades ner, och följande dag inleddes reträtten. Condé
skrev ett brev till Mazarin som började med följande ord: ”Er häpnad, det är jag övertygad om,