Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

249
hemsända och åt dem utverka de belöningar ”som de förtjänar”, tog i går på en restaurang vid
Champs-Elysées emot pressens och radions representanter. På deras många frågor svarade han
utförligt och rakt på sak.
Ännu är det för tidigt att försöka placera ursprunget till och händelse förloppet under den
belägring som fästningen fick utstå i deras rätta sammanhang. Trots talrika erbjudanden har
ledaren av försvaret själv uppskjutit författandet av sina memoarer till en senare tidpunkt.
Det blir specialisternas uppgift att när perspektivet blir djupare och de har tillgång till alla behövliga
dokument skriva detta smärtsamma kapitel i vår krigshistoria. General de Castries uttalanden
och tillrättalägganden tillåter oss emellertid att redan nu slå fast vissa ofrånkomliga fakta.
Vad hoppades man på när man i denna sårbara kitteldal samlade expeditionskårens bästa trupper,
och kunde man inte från början med oro förutse det öde som sedan drabbade dem? På denna
fråga som alla ställde sig då det befästa lägret blev inneslutet, och som fortfarande många fransmän,
insatta i militära frågor eller inte, ställer sig, svarar chefen för garnisonen i Dien Bien Phu
med militärisk lakonism:
”Högsta ledningen anförtrodde mig försvaret av fästningen. Den var i besittning av informationer
som jag inte hade. Det var inte min sak att förutspå det öde som väntade oss. Det var inte heller
min sak att diskutera givna order.” Det förefaller som om man från början hade underskattat
motståndarens numerär och materieltillgångar, men i synnerhet hans organisationsförmåga och de
militära ledarnas skicklighet.
”Enligt min uppfattning”, förklarar general de Castries, ”var lägret då striderna nådde sin kulmen
inneslutet av fyra infanterifördelningar som stöddes av en fördelning tungt artilleri. Vietminhfördelningarna
är visserligen till numerären svagare än våra – omkring 13 000 man – men deras
underhåll är betydligt primitivare, vilket gör att den stridande personalen utgör en större procentuell
andel av hela styrkan. Den tunga fördelningen hade fyra eller fem artilleridivisioner, det vill
säga omkring 48 105 millimeters pjäser 9 – av allt att döma till största delen av amerikanskt ursprung
– för att inte tala om 75 millimeters pjäser, granatkastare och 37 millimeters luftvärnspjäser
av sovjetisk tillverkning. Ett stort antal av fiendens motorfordon var erövrade av de franskvietnamesiska
styrkorna under tidigare strider. Till detta måste ytterligare fogas Molotovlastbilarna
och ett slags ”stabsbilan” som, det försäkrade man oss senare, inte var tillverkade för
krigiska ändamål utan avsedda för kolchoserna. Det har sagts att också kineser kämpade i motståndarens
led. Det är möjligt. Jag måste emellertid säga att jag aldrig såg några, vare sig levande
eller döda, och att någon kines aldrig fördes till mig.”
Enligt chefen för fästningens garnison, skulle den antagligen ha förmått slå tillbaka anfallen, även
om motståndaren var numerärt överlägsen och bättre utrustad än man trodde, om det varit möjligt
att spana ut artilleriställningarna och följa infanteriets rörelser. Men Franska unionens styrkor disponerade
för detta ändamål varken över fotografiapparater med infraröda strålar eller ljudmätningsapparatur.
”Med hjälp av en utomordentligt skicklig kamouflering och ett mästerligt utnyttjande av
terrängen grävde motståndaren ner sina pjäser flera meter under jorden i pjäsvärn med mycket
begränsade skjutvinklar, medan det var omöjligt för oss att effektivt dölja vårt artilleri”, förklarar
general de Castries. ”Deras förband, som redan hade en tradition – detta fast den demokratiska
armén inledde sin verksamhet vid nollpunkten 1946 – tillämpade en mycket smidig och skicklig
taktik. Jag måste erkänna att jag hade att göra med en förträfflig och välunderrättad ledning.”
9 Uppskattningen är som synes dubbelt för hög. (Förf. a.).