Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

176
erkännandet av den kommunistiska regimen i Kina 195o.
Den dagen går landningsbanan i Dien Bien Phu i sin helhet förlorad. Tre vietminhregementen har
kämpat närmare en månad för att erövra tre stödjepunkter, var och en försvarad av ett hundratal
man. Langlais har låtit fienden dyrt betala denna seger.
5. Gudarnas skymning
Vad har man för en nytta av en armé på tvåhundratusen man av vilka endast etthundratusen
kämpar helhjärtat medan de återstående etthundratusen hittar på hundra olika sätt att gömma sig?
Låt oss alltså nöja oss med etthundratusen, men de måste vara män som man kan lita på.
ARDANT DU PICQ
Den 26 april 1954
I Hanoi omväxlar det ihållande duggregnet med kyla, himlen är täckt av tunga moln, men i Dien
Bien Phu gör sommaren helt plötsligt sitt intåg.
Navarre skickar ett mångordigt svar till Cogny. Han börjar med orden: ”Om jag har förstått er rätt
...” och man kan föreställa sig den irriterade gest som han inte förmår undertrycka när han läser
femte punkten i Cognys senaste telegram. Det är sant att Cognys tankar också den här gången är
oklara och svåra att förstå. För att tränga in i hans tankegång måste man flera gånger läsa om
texten och småningom bena ut de diffusa formuleringarna. Vad innebär i själva verket den fråga
som han ställer: ”Vad är alternativet till en tidsvinst, eller med andra ord, vilken är målsättningen?”
Och hur skall man exakt tyda meningen: ”Avvisar bestämt hypotesen om ökningen av
uppoffringens moraliska värde”, när den ställda frågan lyser med tragisk klarhet: ”År ni av den
åsikten att Dien Bien Phu bör förstärkas?”
På denna fråga svarar Cogny som nyss har fyllt femtio år sin vana trogen varken med ja eller nej.
Han slingrar sig. Han drar sig undan. Han dissekerar. Navarre har bett om ett klart och tydligt
svar, och han talar om uppoffringens moraliska värde. Läget är dock sådant att det inte innebär
några tvetydigheter. Flera gånger om dagen hör han Castries röst, talar med honom, får
radiorapporterna från det befästa lägret. Han vet precis hur långt det har gått. Det finns ingen som
är bättre informerad om utvecklingen än han. Skall man fortsätta att landsätta nya bataljoner eller
inte? Om han anser att allt är förlorat och att männen som hoppar ner i taggtrådshindren utsätts
för risken att dö förgäves, om han känner sig säker på att blodbadet bör hejdas och att de styrkor
som återstår måste reserveras för försvaret av deltat, bör det inte vara svårt att säga det rent ut.
Utan att vara fullt säker kan man alltså anta att han vägrar att skicka nya förband i döden, men i
slutet av denna femte punkt talar han fortfarande om en förlängning av motståndet och efterlyser
beslut som kan leda till Dien Bien Phus räddning. Navarre som till och med när han begår
misstag visar en viss följdriktighet i sin tankegång har all rätt att inleda sitt svar med orden: ”Om
jag har förstått er rätt ...”
Det förefaller som om Cogny helt låter sig ledas av sin strävan att visa att allt ännu kan räddas om
man lyssnar till honom. Han vet att allt är förlorat om den amerikanska interventionen uteblir,
och att det i så fall bara är fråga om att rädda äran. Och denna intervention är visserligen alltjämt
möjlig, men den förefaller alltmera osäker. Vem skulle väl låta lura sig av sådana
spetsfundigheter? Upptäcker man inte genast bakom de diffusa formuleringarna en strävan att
slingra sig för att inte behöva dela den besegrades lott? Den sanne krigaren har alltid tagit avstånd
från sofismer och tvetydigheter, de är inte förenliga med hans kall. I Navarres fall bröt dessa
sofismer och tvetydigheter samman inför konstaterandet att fienden var starkare än han trodde, i