Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

165
”Jag beundrar er”, säger fader Guidon som har ersatt sin commando-basker med en stålhjälm. ”Ni
tycks inte alls bry er om artillerielden.”
”Vad som än händer”, svarar pastor Tissot som inte längre förvånar sig över någonting, ”måste vi
alltid förlita oss på Herren. Vad tjänar det till att oroa sig för ingenting?”
Fader Guidon är för sin del av den åsikten att det egentligen inte finns någonting som är så
förskräckligt brådskande, men han följer efter pastorn. ”Är det nödvändigt att påpeka att vi
marscherade i ganska rask takt?” frågade fader Guidon när jag talade med honom. ”Granaterna
föll oavbrutet. Vi kom till den förbindelsegrav som ledde till huvudförbandsplatsen, och pastorn
gav sig in i den när vi plötsligt hörde ett fruktansvärt brak och jag kastades till marken,
oförmögen att få fram andan. Besynnerligt, tänkte jag, när man dör känner man ingen smärta, det
skymmer bara för ögonen på en ... När jag sedan upptäckte att jag inte alls var död, kastade jag
mig med ett språng i armarna på sjukvårdarna som hade kommit för att visa oss vägen. Jag höll
på att kvävas. De gav mig en spruta och lade mig på en brits och började skala av mig. Bland
sjukvårdarna fanns en neger som en gång hade varit fånge hos Vietminh och talade några ord
vietnamesiska. När fångarna ibland klagade över maten, sade han: 'Hos Ho Chi Minh fick ni väl
kyckling alla dagar, kan jag tro?' ”
När eftermiddagen lider mot sitt slut utsätts Eliane 1 för en häftig artillerikoncentration, och
Langlais dirigerar de svaga reserverna från 6. B.P.C. dit. Männen som klättrar upp mot kullens
avskalade krön vet vad som väntar dem bland krevadflammorna och röken där uppe, men
officerarna rycker dem från deras tankar och drar dem med sig. De första vågorna mejar ner
vietsoldaterna som har ryckt fram tätt efter sin egen artillerield, männen hoppar från grop till grop
och lyckas återerövra ställningen. När de senare avlöses av ett kompani från i. Bep har löjtnant de
Fromont stupat och av en pluton i 6. B.P.C. återstår endast sju man som ytterligare reduceras till
tre när de fastnar i ett minfält där de ligger hela natten och ropar att någon skall komma och
hämta dem. Under motanfallen genljuder bataljonernas interna radior av förbannelser, hoppfulla
utrop och förtvivlade böner om hjälp.
Den 12 april 1954
I gryningen måste alla disponibla reserver sättas in för att återta de nästen som har gått förlorade
under natten, det ena efter det andra. De stupade ligger i högar i Eliane 1, den skräckinjagande
kullen som artillerielden tuggat sönder och tuggat om igen, och järnskrot och förstörd utrustning
blandar sig med den röda leran. Men bataljonen Bréchignac biter sig fortfarande fast i de grunda
gravarna som har rasat igen över halvt begravda stupade. Stanken som svävar i luften är inte
doften från den välluktande olja med vilken Maria smorde Kristi fötter vid den måltid som avåts
för att fira Lasarus återuppståndelse, det stinker av den döde i sin grav och av exkrementer.
Förstärkningarna som landsätts med fallskärm varje natt räcker inte längre till att ersätta
förlusterna. Den nya förbandsplatsgruppen som hoppade under natten räcker inte heller till.
Bigeard har lämnat sin jordhåla i Eliane 4 och flyttat till Langlais stabsplats där han övertar
ledningen av motaktionerna.
Den allmänna uppfattningen är att Castries helt och hållet har förlorat greppet och att han överlämnat
ledningen av försvaret åt dessa två officerare. Han deltar inte ens i de dagliga sammankomsterna
vid vilka man bedömer läget och beslutar om vilka åtgärder som skall vidtas. I själva
verket vilar hela tyngden av stridsledningen på en överstelöjtnant som helt saknar stabsutbildning,
och Cogny kan inte heller inverka annat än i frågor som rör underhållet. Castries sitter i sitt
skyddsrum där han intar sina måltider ensam, men han har åtminstone den förtjänsten att han
bevarar sitt lugn, uppträder som medlare i trätor och stillar de vredesutbrott som framkallas av