Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

45
marockanske ordonnans, påminner Navarre om en period då turen följde honom. De Castries som
är kommendör av Hederslegionen och sexton gånger omnämnd i dagorder är en typisk
representant för den aristokratiske officeren som tack vare sin karaktär, sitt namn och sina
krigsmeriter, för att inte tala om legenden, trots alla blindskär kan nå de högsta posterna inom
armén. Den sanne krigaren bör vara grand av Spanien och ryttare. En av Castries förfäder var
marskalk av Frankrike och marinminister under Ludvig XV, en annan kamrat med La Fayette,
generallöjtnant och pär av Frankrike. Och hur är det med de övriga förfäderna? En marskalk, en
amiral, fyra viceguvernörer, fem riddare av den Helige andes orden, åtta generallöjtnanter, vilkas
porträtt förmodligen återfinns på baroniet Castries i trakten av Montpellier som släkten
förvärvade 1495.
Hans tankfulla, lite sorgsna ansikte som kommer en att tänka på en gestalt av El Greco och som
pryds av en örnnäsa och tunga ögonlock under svarta, buskiga ögonbryn smalnar mot en
bakåtsträvande haka och en mun som för tanken till en förförare på ett gardenparty. Kroppen är
mager, smidig, senig, rösten lite beslöjad och egendomligt gäll i telefon. Som löjtnant vid 11.
kyrassiärerna blev han världsmästare i höjdhopp på ”Vol-au-Vent” vid hästtävlingarna i Grand
Palais 1933 och i längdhopp på ”Tenace” två år senare. Hans beundrare strömmade till
Dupleixkasernerna för att se honom träna. Hans dossier är fullspäckad med ungdomssynder och
spelskulder. En häst att rida på, en fiende att sabla ner och en flicka i sängen kunde vara hans valspråk.
Om man inte skärskådar dem närmare kan sådana principer vinna sympatier. Han är en
man från ett gånget sekel som endast krigen, hästarna och kvinnorna förbinder med vår tid. De
Lattre uppskattade honom för hans fräckhet, hans namn och hans munvighet och tog honom med
sig till Indokina bland sina utvalda. Det är otänkbart att det inte skulle finnas någonting under den
röda mössan med de fem guldgalonerna. Han är en hjälte och en ledare. Legenden om honom har
redan tagit form. Han är en man som till och med förmår äta glas, och upphetsade amerikanskor
kysser honom på munnen på nattklubbarna. Man antecknar till hans fördel att han uppträder
enkelt som en grandseigneur. Om allvarliga ting talar han gärna med en viss nonchalans medan
hans ton återigen blir allvarligare när det gäller frågor av mindre betydelse. Människor som inte
känner honom blir ofta förvirrade av denna ironi, man kan nästan säga hån, som de inte riktigt
fattar. Hurdan är han egentligen som människa? Hans vapen, ett gyllene kors på blå botten,
pryder den väldiga orgeln i katedralen i Alba som är en gåva av familjen de Castries.
Castries blir inte över hövan förvånad över utnämningen till chef för det befästa lägret Dien Bien
Phu. Det var Navarre som bad honom återvända till Indokina just som han hade erövrat en ny
pokal på ryttartävlingarna i Saumur. Han har inga fler invändningar att göra, eftersom det tycks
vara Cognys avsikt att övergå till en aktivt defensiv krigföring i triangeln Dien Bien Phu – Lai
Chau – Tuan Giao, med Dien Bien Phu som operationsbas. Castries får en kopia av direktivet,
och man frågar sig vad han tänker om de övriga bestämmelserna utan att ha sett terrängen. Den
kommer han givetvis att studera så snart han har övertagit befälet. Men fast han inte känner
trakten lika väl som han känner deltat, blir han fundersam. Hur skall han föra ett rörligt krig i den
av Cogny nämnda bergiga triangeln med en bas av åttio och en höjd av fyrtio kilometer som
endast genomkorsas av ett glest nät av dåliga stigar och mulvägar, samt en enda väg, R.P. 41, 2
vilken i hela sin längd är i fiendens händer? Redan får han det intrycket att endast små och
mycket lätta enheter kommer att kunna manövrera här. I Na San där terrängen var lika svår,
manövrerade man. Gilles försökte skaffa sig armbågsrum. En styrka bestående av två
fallskärmsbataljoner utförde en stöt mot sydöst till trakten av Moc Chau och en annan mot väster
ända till Ta Kho. En annan gång gick en bataljon till Son La och nådde utkanterna av Ta Bu. Man
2 R. P. = Route provinciale, ungefär motsv. länsväg. Û. a.