Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

egär att komma fram och delta i kampen, och den måste påminnas om att förberedelserna blir
svårare än någonting som den dittills har varit med om.
51
I Thanh Hoa-området, ett av landets rikaste risdistrikt, blev stabschefen vid 57. regementet av
304. fördelningen informerad om planerna. Av denna fördelnings tre regementen skulle ett delta i
operationerna i centrala Annam, ett annat stanna kvar i deltat i hög beredskap. Ett enda, nämligen
57., beordras till Dien Bien Phu, och det är genom en invecklad serie av slutsatser beträffande
den ursprungliga stationeringen och datum för ankomsten till operationsområdet, som jag lyckas
identifiera detta förband. Ingen av de officerare i folkarmén som jag har intervjuat har gått med
på att röja sitt förbands nummer. Det är svårt att förstå varför en sådan detalj ännu tio år senare
måste betraktas som en statshemlighet, och denna hemlighetsfullhet retade mig ända tills jag
förstod att ingen av dessa officerare hade blivit löst från sin tystnadsplikt. Inte ens Giap själv ville
bekräfta den synnerligen noggranna förteckning över hans förband som den franska underrättelsetjänsten
hade gjort upp. Av allt att döma var det för att Vietnams enande ännu inte var
fullbordat, och han inte ansåg sig ha rätt att blotta planer som fortfarande var under utförande.
Stabschefen vid 57. regementet åtföljde mig under mitt besök i Dien Bien Phu. Under de tolv
dagar som vi ständigt var tillsammans, lärde jag känna honom. Han hade i uppdrag att se till att
min resa förlöpte friktionsfritt och att sköta mina förbindelser med myndigheterna, och det dröjde
inte länge förrän han visade mig en vänskap som jag besvarade. Till att börja med var han
förvånad över min strävan att få veta allt, och det fanns andra som med svårighet dolde en viss
misstänksamhet över att en före detta fiende ville inhämta upplysningar på själva platsen för
striderna. Men när de kom underfund med att min närvaro endast dikterades av min strävan till
objektivitet blev mottagandet varmare, och så småningom kom vi så långt att vi utbytte
förtroenden.
Den förre stabschefen vid 57. regementet har i den nuvarande armén kaptens grad. Han heter
Nguyen Hien. Han är bondson från Phu Li på slättlandet, har gått i skola i Hanoi och förstår
franska. Fysiskt svag alltsedan barndomen, blev han genast efter sitt inträde i armén sårad i
ansiktet och kort därpå skadad i ryggraden av ett granatsplitter som stannade nära hjärtat och inte
kunde tas ut. Som minne av detta har han i axelhålan ett ärr i form av en stjärna. Han var
dödsdömd av läkarna men tillfrisknade och återtog sin plats i ett infanteriförband. Men han led
fortfarande av svåra smärtor, och hans kamrater hjälpte honom på marscherna genom att bära
hans risbörda.
När jag sammanträffade med honom vägde han knappt femtio kilo, och hans armar och ben var
smala som trumpinnar. Under striderna vid Dien Bien Phu var han tjugofyra år gammal och ännu
magrare. Det långa och känsliga ansiktet med de endast obetydligt sneda ögonen var till hudfärg
och drag nästan spanskt, och hans minspel återspeglade sinnesrörelserna på ett sätt som gav
tydligt uttryck för hans folks naivitet och lidelse. Hans regemente hade tillryggalagt ettusen
kilometer till fots innan det fick den slutliga ordern att marschera mot Dien Bien Phu.
Den 6 december 1953
General Giap ger en mobiliseringsorder som skall verkställa centralkommitténs beslut. Ett
synnerligen viktigt dokument som radioavlyssningen aldrig lyckades snappa upp, förmodligen för
att den inte sändes ut per radio, och som ingen inom expeditionskårens staber tagit eller velat ta
hänsyn till, annat än på ett synnerligen obestämt sätt, kanske för att detta dokument aldrig
återfanns hos någon fånge eller stupad.
I denna order definierar Giap med all önskvärd tydlighet ändamålet med de kommande
operationerna och de uppgifter som han anvisar var och en: ”Ni skall reparera vägarna, röja