Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

164
fienderna som man inte har kunnat begrava. En döende riktar en vädjande blick mot honom, ur
ett gapande sår i bröstet bubblar blod fram. Han är så illa däran att han inte kan transporteras, och
de överansträngda läkarna i operationsrummen kan inte längre rädda alla de svårt sårade. När
Grauwin har trettio magskott att operera, väljer han ut tio och hjälper de övriga att dö med
morfinsprutor. Några av dem som känner till hans vänskap för 8. stormbataljonens chef, klamrar
sig fast vid hans ben. ”Överge mig inte. Jag är från Tourrets bataljon ...”
Langlais som vet allt detta tittar bort. Han klättrar uppför kullen där det sedan flera veckor ligger
ett tons kollin med 120 millimeters granater och sönderrivna och nersmutsade fallskärmar som
ingen har orkat samla ihop och transportera bort. Hela kullen Eliane i där männen lever i gropar
med halvt sammanstörtade väggar är ett enda kaos av gyttja och spillror. Langlais går tyst
omkring och trycker männens händer. Från en nästan utbrunnen ammunitionsdepå stiger rök upp
mot den heta, stillastående luften. Dyster, nästan skamsen över den bekvämlighet som man
fortfarande njuter av i det centrala motståndsområdets stabsskyddsrum förstår Langlais att
männen här uppe inte kan hålla ut länge i denna ständiga artilleribeskjutning som bryter ner
viljorna innan den sliter kropparna i stycken.
Eftersom det inte finns några förbindelsegravar mellan de olika motståndsområdena i Huguette
måste en sannskyldig operation igångsättas så snart stödjepunkten skall förses med vatten och
proviant. Langlais beslutar därför att Huguette 6 måste uppges för att uppnå en bättre
koncentration av styrkorna. Tror han fortfarande att han en gång skall kunna återta det som han
inte längre har krafter att försvara? När Hu-guette 6 går förlorat blir flygförsörjningen svårare än
någonsin. Männen som faller i floden eller i taggtrådshindren klarar sig kanske, men det blir
omöjligt att bärga materielen.
Det är palmsöndag, och fader Guidon, Isabelles själasörjare, plockar tidigt på morgonen några
kvistar från en buske och beger sig till artilleriets stabsskyddsrum för att läsa mässan. På
eftermiddagen väntar han pastor Tissot, lägrets ende protestantiske fältpräst, som också har
hoppat ner med fallskärm. ”Pojkarna tänker sällan på att söndagen är Vår herres dag”, brukar
pastorn säga. ”Man måste påminna dem om det.” De besöker tillsammans de sårade.
Motståndsområdet Isabelle ligger under häftig artillerield. Fader Guidon sitter i ett litet skyddsrum
där två legionärer har erbjudit honom en tillflykt för att tvinga honom att lämna den grop där
han levde under några centimeter jord och bambu. Han börjar redan tro att pastorn av någon
anledning har blivit förhindrad, då han plötsligt hör steg. I dörröppningen uppenbarar sig pastorns
vänliga ansikte.
”Ska vi gå?”
”Stig först in här på en stund”, säger fader Guidon. ”Här är man åtminstone skyddad för splitter.
Ni har redan fått tillräckligt av den sorten över er.”
De sätter sig på britsen och sjunger koraler av Bach medan marken skakar av explosionerna.
”Låt oss prisa den allsmäktige Herren ...”
Pastorn är en flegmatisk man som lider av ett lätt talfel, och den katolske missionären ser torr och
fantasilös ut, men ur bådas ögon lyser en tro som ingenting kan rubba.
”Nå, ska vi gå?” upprepar pastorn.
”Vi väntar ännu en stund”, svarar fader Guidon och kammar med fingrarna genom det långa,
gråsprängda svarta skägget som döljer hans magra kinder.
”Men tänk på vår plikt som själasörjare.”