Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

208
hur som helst, eftersom en desavuering av ens kamrater inte är någon exportartikel, hade jag inte
för avsikt att utveckla mina samvetsbetänkligheter inför dessa människor som alla hade tillhört
folkarmén eller gerillaskarorna. Jag var deras förre fiende, liksom de var mina, men ändå såg vi
på varandra utan att känna oss besvärade och utan hat.
Ett folk med en tro
De var förtvivlade när de såg att jag knappt rörde vid maten och frågade om det fanns någonting
som jag tyckte om, men det kunde jag inte säga, eftersom jag visste att det var sådant som de inte
kunde skaffa fram. För övrigt var det inte efter de maträtter som jag hade lämnat efter mig i
Europa som jag hungrade, det var efter de upplysningar som de kunde lämna mig, jag ville höra
om den tro som kunde försätta berg och som vi föraktfullt hade kallat fanatism, som våra militära
ledare inte hade trott på och som hade krossat våra staber, våra stridsvagnar och våra flygplan.
Mina bordskamrater var alla enkla människor som respekterade armén och som alltjämt såg på
mig med något av den fruktan som vår expeditionskår hade injagat hos dem. De härstammade
alla från detta folk, säkerligen ett av de hårdast prövade och värdigaste på vår jord, som vi hade
mött eller passerat i stora mängder alltsedan Hanois förstäder, denna oändliga och myllrande
värld av små hantverkare och bönder, män och kvinnor som dignade under oket eller gick böjda
över sina plogar och skörderedskap. Samma morgon hade jag sett hur de mejade sitt ris med
skära, näve efter näve på åkrar där störtregnen hade slagit stänglarna till marken, för att sedan
binda det till små, små kärvar för att inte gå miste om ett endaste korn, hur de på andra ställen
redan planterade den nya skörden, planta efter planta, medan de längre bort harvade och välte
leran med hjälp av bufflar som sjönk ner ända till magen och vilkas väldiga horn såg ut som
månskäror. Dessa män och dessa kvinnor som vissnade redan efter första barnet, vad hade de väl
så här långt efteråt att frukta av mig?
Detta verksamma och utarbetade folk av mänskliga myror som ständigt tycktes ha bråttom, som
dignade under väldiga bördor, som försmäktade i det ansträngande klimatet, som var tvunget att
avtvinga sina fattiga dalar och berg en torftig bärgning, som krossade varje jordkoka med
hammare, som vattnade sina risodlingar med vatten som de bar i hinkar, som gödslade varje
kvadratmeter mark ända in på gårdsplanerna för att driva upp lite grönsaker, som måste arbeta så
hårt för att stilla sin hunger att de inte kunde hoppas på vila förrän efter döden, det var samma
folk som hade segrat vid Dien Bien Phu, som hade marscherat hundratals kilometer till fots utan
annan föda än vattenkokt ris och torkad fisk, precis som nu.
Dien Bien Phu, det var deras Valmy
Den kvällen strejkade motorn till elektricitetsverket i den lilla by där vi hade stannat för natten,
och det var som om vi hade förflyttat oss femtio år tillbaka i tiden. Vid skenet från fotogenlampor
satt vi och pratade om det som hade skilt oss åt och det som i framtiden kunde förena oss. De
frågade mig om Frankrike och Europa, de frågade hur det var möjligt att arvtagarna till
revolutionen 1789 hade kunnat bekämpa en rörelse som var inspirerad av samma idéer ur vilka
denna revolution hade hämtat sin kraft.
Vi drack beskt te och mina bordskamrater vågade knappt fukta läpparna i sina koppar, jag hade
nämligen hällt upp några droppar konjak åt var och en. Vem kunde väl tro att dessa män hade
skickats till anfall berusade av sprit när den enda dryck som gjorde dem glada var det svaga öl
som de skålar med på stora festdagar? Den enda berusning som gav dem krafter att vrålande gå
fram mot kulsprutor och taggtrådshinder var tanken på den frihet som de skulle erövra och den
ära som blev deras när de tjänstgjorde som soldater i farbror Hos armé. Syrsornas helvetiska
oljud kom stjärnorna på himlen att dansa i fönster öppningarna, ett skärande ljud som följdes,