Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

64
Överallt i skyttegravarna och skyddsrummen ljuder sången. Legionen firar jul enligt sina gamla
sedvänjor, varje man tar emot sin julgåva av kompani- eller plutonchefen, och officerarna får sina
gåvor av männen.
Klockan tio på kvällen firas mässan i närheten av stridsledningsplatsen där en julgran plötsligt
lyser upp mörkret. Ett altare har rests framför det runda tältet som tjänstgör som kapell, det vilar
på stora olikfärgade fallskärmar och flankeras av facklor vilkas lågor fladdrar för vinden. Månen
har ännu inte gått upp, men himlen bleknar redan i öster bakom bergens mörka massa. Med
huvudet på sned, tankfull blick och munnen på glänt står Navarre i främsta ledet mellan Castries
och Revol. Det är kallt, och han har tagit på sig en linnekavaj. Med sitt rakade huvud, den skarpa
blicken under de buskiga ögonbrynen, den spetsiga näsan och hakan ser Castries ut som en
krigisk munk, det är bara kåpan som fattas. När man ser dem orörliga, försänkta i bön vid sin
surmulne och småpetige stormästares sida, skulle man tänka på obildade, högljudda tempelherrar
med kraftiga nävar och tröga hjärnor om inte Castries vackra kvinnliga sekreterare, Paule Bourgeade,
stod mittemot dem med sina röda läppar och sin dräkt av grovt linne. Är hon en av dessa
änglar som männen behöver? Hon står med armarna i kors och blicken vänd mot altaret, hon har
ännu ingen uppfattning om vidden av det äventyr som nyss har börjat.
Stille Nacht, heilige Nacht, ljuder i mörkret, sjungen av vackra tyska röster, och i fjärran dånar
granatkastarna som heliga trummor. Tempelherrar? Om man befann sig i konungariket
Jerusalem, skulle detta vara en mässa för tyska ordensriddare, ty efter Stille Nacht följer O
Tannenbaum. Plötsligt bryts den högtidliga tystnaden av eldskurar från två kulsprutor, och ett
pärlband av röda spårljus susar mot kullarna.
Efter välsignelsen skingras lyssnarna. Navarre har låtit förstå att kriget kanske snart är slut.
Överbefälhavaren presiderar vid julaftonsmåltiden i Castries stabsskyddsrum. Gaucher anländer
försenad och lite upprymd och berättar om sina krigsupplevelser. Navarre blir förargad och drar
sig tidigt tillbaka. På legionens officersmäss tömmer man en flaska champagne på fyra man hand.
Samtalet blir livligare, överallt sjunger man Lili Marlene och Anne-Marie. En deputation av
officerare besöker Castries stridsledningsplats, och översten som är klädd i sin röda väst med
guldknappar bjuder på dryckjom. En storväxt, lätt berusad major går fram till honom.
”Du vet ju att legionen i allmänhet inte har mycket till övers för kavallerister, men dig känner vi
... Se här ...”
Han hakar av 13. halvbrigadens emblem från bröstet och fäster det under applåder och hurrarop
på Castries hjärta.
”Så där, överste. Bättre komplimang kan du inte få.”
Reportern som bevittnar denna scen har kommit från Hanoi i en Dakota, lastad med ännu inte
hopfogade likkistor.
Tjugo kilometer från Dien Bien Phu sitter Langlais och Tourret under golvet på en förfallen
pålhydda och firar jul med en kanna kaffe som de värmer över en ljuslåga. De hoppas vara
tillbaka i Dien Bien Phu följande dag om de lyckas undvika fienden, av vilken man ser färska
spår överallt.
I alla kapell och kyrkor i Indokina gör de franska missionärerna och de vietnamesiska prästerna i
ordning julkrubborna, de placerar ut de heliga gestalterna och strör lite kristallsocker på granarna
och halmtaket. På natten fyller en fattig och from menighet kyrkorna med sina litanior, sina
klagolåtar och sina sånger i vilka barnskrik blandar sig. Man ser också legionärer, fallskärmssoldater
i kamouflagedräkter och officerare från expeditionskåren närma sig nattvardsbordet. De