Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

124
Sammarco för första gången med hög röst den fråga som har plågat honom alltsedan morgonen:
”Ska det här verkligen sluta med att vi får tugga på ris? ...” Han ser sig hastigt omkring. Ingen har
hört honom.
I Hanoi ber Brigitte Friang om tillstånd att hoppa med de bataljoner som väntar på order att lastas
i flygplanen.
”En kvinna i Dien Bien Phu?” utbrister major de Maison Rouge, Cognys kabinettschef. ”Det är
inte rätta ögonblicket. Castries har just skickat hem den enda kvinna som fanns där borta.”
Det stämmer inte riktigt. Kvinnorna från bordellerna i Lai Chau och Hanoi som har flugits till
Dien Bien Phu för att underhålla legionärerna i det centrala motståndsområdet finns fortfarande
kvar. Abbé Trinquand kommer ännu en tid att ibland se en skymt av deras kopparbruna ansikten
och deras violblåa tunikor.
Utan att vika ihop sin fallskärm som han lämnar kvar bland de hundratals andra som ligger
utströdda på slagfältet samlar underlöjtnant Jean-Claude Thélot som nyss har hoppat med 5.
vietnamesiska fallskärmsbataljonen (5. B.P.V.N.) sin pluton och dirigerar den mot närmaste
stödjepunkt. En av hans män som träffades av en granatkastargranat i samma ögonblick han tog
mark dör med ena benet bortslitet. En annan kan inte längre gå. Thélot tar honom på ryggen,
stannar allt emellanåt för att hämta andan och bär honom till närmaste förbandsplats. Utan
vägvisare, fördröjd av sårade och eftersläntrare, kommer han till slut i jeep till Dominique där han
återfinner de sina bland algerierna som utgör kullens besättning. Han placerar sina män i skyddsgropar
och gör all heder åt den middag som bataljonschefen bjuder honom på i sitt skyddsrum.
Ett häftigt åskväder bryter ut och dränker det befästa lägret i lervälling.
Klockan 16.00 landar Navarre i Hanoi där Cogny tar emot honom. De två generalerna växlar inte
många ord.
Mot slutet av eftermiddagen ges alarm i Gabrielle som vietminhsidan kallar Doc Lap, ”den
ensamma”. Man ser vietminhsoldater komma rusande utför de mittemot liggande slutningarna.
Klockan 17.30 återupptas den fientliga artilleriförberedelsen. En Morane fattar eld i sitt skyddsvärn
och lågorna stiger återigen upp mot den mörknande himlen. Gabrielle tas under eld av
rekyllösa 75-or och granatkastare som skjuter på korta håll, och i denna syndaflod av stålsplitter
förmår inte skyttarna i stödjepunkten besvara elden. Klockan 18.30 meddelar major de Mecquenem,
som general Ely inte har velat lyssna till, att hans stödjepunkt är anfallen. Hans
kommendering till Indokina är i själva verket slut, och han håller på att överlämna sin bataljon åt
den nyss från Frankrike anlände major Kah. Det första stormningsförsöket äger rum klockan
20.00, och sedan börjar fyrverkeriet på nytt. Castries ger Séguins-Pazzis order att redan i detta
skede förbereda ett motanfall. Gabrielle, vars stabsplats har fått en fullträff av en 105 millimeters
granat, precis som Béatrice föregående dag, tystnar plötsligt. Vietminhsoldaterna klättrar uppför
den branta, med taggtrådshinder späckade sluttning som försvaras av den algeriska tiraljörbataljonens
4. kompani, och efterhand som de mejas ner av kulsprutegevärens eldskurar ersätts de
av nya män som tycks vara osårbara. Castries som lyssnar på bataljonens interna våglängd, hör
kompanichefernas anrop: ”Viet får fotfäste på krönet ... Granaterna regnar, men andan är prima.
Skjut fort!” Månen, lysraketerna från flygplanet och krevadblixtarna lyser upp norra delen av
kitteln där Gabrielle bevakar Nam Cofloden och Piste Pavie. Men vid 22-tiden verkar det som om
anfallet hade ebbat ut.
En B 26-a som avlöses varje timme har alltsedan skymningen på måfå bombat de anfallande och
bestrukit förterrängen med sina kulsprutor.
Langlais minns de tårar som han samma morgon såg i Piroths ögon, och han har vid upprepade