Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

27
proviantera där, och att den som har besatt detta område är herre över den omgivande trakten och
en del av Sydöstasien under förutsättning att man behärskar såväl kitteldalen som de omgivande
höjderna, att man bygger vägar och ett flygfält som är utrustat med alla moderna tekniska hjälpmedel
och som kan betjäna en lång anflygningssträcka. Landningen blir nämligen i dåligt väder
farlig och det gäller att akta sig för de omgivande bergen när man dyker ner genom molnen mot
kitteldalen. Några välplacerade vapen räcker till för att bevaka detta Eden där befolkningens
främsta bekymmer är att bärga skördarna och sälja sina opiumkakor. Dalen, som ligger inklämd
mellan mangoträd, brödfruktträd, arekapalmer, apelsin- och citronträd, genljuder av hönornas
kacklande och grymtningarna från de små svarta grisarna som ibland utsätter sig för att dödas av
en tiger när de vågar sig utanför byarna.
I denna kitteldal som av flygarna snart får det nedsättande namnet ”nattkärlet” har alla generaler
drömt om att slå sig ner. Självaste Giap har avgett det omdömet att ställningen är av största
betydelse för den som innehar den och farlig för honom om han inte lyckas fördriva motståndaren
därifrån. Flygfältet är ett minne från den japanska ockupationen, och under den franska
kolonialtiden byggdes där en postering ledd av en kapten som på fotografier från den tiden
uppträder i solhjälm och käpp, i sällskap med sin löjtnant och en hund, och med en agavehäck
som bakgrund. Liksom Salan vill Navarre etablera sig där, och han har också för avsikt att
manövrera med kitteldalen som utgångspunkt.
När man bedömer läget med hjälp av en karta 1:100000 kan sådana planer försvaras. På denna
karta kommer generalstabsofficerare med vida vyer snart att placera ut små flaggor. För dem som
hoppar ut med fallskärm eller marscherar till fots genom bergen har de reella möjligheterna större
betydelse, myten suddas snart ut. Och vad de högtidliga civila besökarna beträffar, ministrarna,
överkommissarierna, parlamentarikerna och kommittéordförandena som i en jämn ström kommer
på dyrbara och ibland lystna besök, är det endast få av dem som förmår bevara ens en gnutta sunt
förnuft inför stabernas storhetsvansinne. Åtminstone vågar ingen av dem komma fram med några
invändningar. Är det för att de helt saknar kunskaper om förhållandena? Man behöver inte vara
trollkarl för att skapa sig en uppfattning om de oproportionerligt stora riskerna, men man måste
vara blind för att förneka dem eller för att trots allt vilja ta dem.
Den 20 november 1953
Klockan 04.30 startar från ett av flygfälten i Hanoi ett av marinflygets fyrmotoriga Privateer-plan
som vanligen används till spaningstjänst ute till havs, men som nu har till uppgift att utföra
meteorologiska observationer. Den följs av Dakotan nr 356, försedd med en fullständig
radioutrustning som garanterar att de medföljande generalerna kan få förbindelse med alla
behövliga ledningsorgan. Dessa generaler har till uppgift att sätta i gång eller annullera den
största och mest farofyllda operationen under hela kriget i Indokina.
Efter ett inledande varv över stadens ljus, det är nämligen fortfarande mörkt, vänder piloten
nosen i västsydvästlig riktning, släcker positionsljusen och intar ekonomisk marschfart. När
dagen gryr omkring en kvart i sex upptäcker de mot rutorna tryckta ansiktena mitt i en kaotisk
bergskedja vars toppar fångar gryningsljuset en långsträckt kitteldal som tycks fylld av väldiga
ulliga snömassor. General Bodet, Navarres ställföreträdare, och general Dechaux närmar sig
Gilles som med sitt ena öga spejar mot virrvarret av toppar som täcks av en tropisk skogsvegetation
och bambudungarnas fjäderbuskar. Dechaux böjer sin väldiga kropp för att komma i
jämnhöjd med fimpen som sitter inklämd under Bodets mustasch.
”Kommer den att lätta?” frågar Gilles.
Det är dimman, en grå och svällande dimma som böljar i de lägre sluttningarna och tränger in i