Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

61
Dien Bien Phu i en Dakota, åtföljd av general Lauzin, chefen för expeditionskårens flygstyrkor.
Castries som vid detta tillfälle bär sina ordensband gör väl ifrån sig. När planet landar klockan
11.30, skyldrar en pluton marockaner i turbaner och vita damasker gevär. I höglandet är vädret
vackert. Navarre som inte älskar de långt utdragna luncherna i officersmässarna delar med sina
värdar en kall måltid som han har med sig från Hanoi. Därpå sätter han sig i en jeep med Castries
som chaufför. Översten har inte glömt att ta med sig sin fina sittkäpp som ligger bakom honom i
framsätet. Kortegen beger sig för att inspektera de redan röjda sluttningarna framför Béatrice, där
de tas emot av överstelöjtnant Gaucher, chefen för legionens 13. halvbrigad. Den massive, bistre,
fåordige Gaucher med det breda ansiktet under legionärkäppin ser ut som en inkvisitor. Från de
branta sluttningarna som redan omges av trådhinder behärskar man hela dalen där Nam Youm
slingrar fram som ett glänsande band vid foten av de böljande kullar som kantar den i öster. I
nordöst skymtar man bortom några rundade kullar som legionen inte har besatt Gabrielles långsträckta,
blånande krön där träden snart skall fällas och buskarna brännas bort, eftersom där också
skall inrättas ett motståndsområde som skall besättas av ytterligare en bataljon. Man har god utsikt
över de oländiga och skogklädda sluttningarna mittemot varifrån anfallen väntas, men
terrängen som är genomskuren av hålvägar och beströdd med pyramidformade, grönskande
kullar som reser sig i nivå med de högsta krönen är fördelaktig för infiltration och erbjuder gott
skydd för anfallsgrupperade trupper. Men vad gör det! Innan fienden kan gå bröstgänges tillväga
mot Dien Bien Phu måste han betvinga denna ås av röd jord där legionen möter honom med stål
och eld. Gaucher hör inte till de intellektuella, 'han är ett vildsvin som litar på sina kraftiga betar.
Honom kan inte Vietminh svälja utan att först strypa honom, och det som kulsprutorna inte kan
sopa bort nås av granatkastarnas och 155-millimeters haubitsernas kastbanor.
Navarre stannar i den för honom så typiska ställningen, med huvudet något tillbakalutat och
händerna i sidorna. Han är klädd i en illasittande stridsmundering av bomullstyg som redan har
blivit skrynklig på resan. Officerarna i hans svit lyssnar orörliga till Gauchers förklaringar. Med
näsan i vädret insuper överste Revol vittringen som bärs till honom av östanvinden, från villebrådets
tillhåll. Navarre ler under käppin som han har skjutit i nacken, men detta sura och hånfulla
leende kommer honom mer än någonsin att se ut som en räv. Här inskränker sig hans roll till
att meddela vad han vill ha gjort, det är inte hans sak att gå in på detaljer. Cogny uppfyller praktiskt
taget en armékårschefs funktioner. Enligt paragraf 412 i instruktionen om de högre förbandens
taktiska användning, är det han som skall bestämma försvarsställningen och utpeka de
terrängavsnitt som till varje pris måste hållas, Castries återigen är jämställd med en fördelningschef
och det är hans sak att göra upp försvarsplanen. Navarre bör givetvis nöja sig med att rätta
till misstagen, men han skall inte lära sina underordnade deras yrke. Han har helt enkelt beslutat
att hjälpa dem genom att tilldela dem stridsvagnar.
I Hanoi nåddes han av en synnerligen allvarlig upplysning: 308. fördelningen har på två dygn
ryckt fram femtio kilometer. Med den farten kommer den att vara framme i utkanterna av Dien
Bien Phu om en vecka. Finns det ännu någon som betvivlar att det är dit som den är på väg? Men
finns det å andra sidan någon som kan försäkra att hela fördelningen är på marsch, inte bara
delar? I så fall håller de beräkningar på vilka Navarre baserade sitt beslut av den 3 december att
acceptera batalj fortfarande streck, och det finns ingenting som talar för en ändring av de dispositioner
som har vidtagits under förutsättning att fienden disponerar över en enda fördelning, även
om det visar sig att den har fått ansenliga förstärkningar.
Inte ens om de fientliga bataljonerna var dubbelt så många skulle denna dogm förlora sin giltighet,
och den som hade djärvheten att tvivla på den, skulle ögonblickligen bli anklagad för mental
kraftlöshet: fienden kan inte komma fram, och varje artilleri som försöker stöda honom är dömt
till förintelse. Det befästa lägret försvaras av tolv bataljoner, om några av dem visar tecken till