Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

155
Bréchignac, som går under namnet ”Brèche”, för befälet över II. bataljonen av 1. fallskärmsjägarregementet
som får till uppgift att besätta Epervier. Med kläderna i trasor anmälde han sig under
natten i Langlais skyddsrum. Bréchignac hör till de äldsta fallskärmsofficerarna, och han
betraktas som en av franska arméns skickligaste officerare. När man talar om honom säger man:
”Det är en fin typ.” Han är en farlig medtävlare till Bigeard som inte är vidare förtjust i honom. I
motsats till Bigeard är han anspråkslös, enkel och oegennyttig. Hans omdömen är klara, han går
ibland brutalt rakt på sak, han håller alltid fast vid sina beslut, men hans mod och hans högsinthet
är legendariska.
Fallskärmsjägarna är inte de enda som hoppar den natten. Sedan läget i det befästa lägret har
blivit bekant har tusentals frivilliga anmält sig till tjänstgöring där, det har till och med hänt att
hela enheter har förklarat sig villiga. Langlais har haft långa och hetsiga diskussioner med
staberna i Hanoi för att utverka tillstånd åt dessa att hoppa utan fallskärmsutbildning. Ett första
hopp kan vem som helst riskera, eftersom man inte vet vad det rör sig om. Men ett andra ...
Flera dagar före avfärden, långa timmar före den bestämda kvällen, har dessa frivilliga haft
tillfälle att begrunda galenskapen i sitt beslut, tugga och tugga om igen den bittra smak som
närheten till döden lämnar i munnen, kväva gäspningarna som framkallas av mellangärdets
sammandragningar inför kartan över landningsområdet mittibland minfält, taggtrådshinder och de
främsta fientliga skyttegravarna. En och en halv timmes flygning på Dakotaplanens hårda bänkar
gör slut på dem. Piloten stryper gasen, går med alla ljus släckta ner i spiraler mot den mörka
kitteldalen, ibland skälver planet till när luftvärnsgranaterna kreverar omkring det. I den öppna
dörren ser man eldsvådor susa förbi, mynnings- och nedslagskrevaderna glimtar till. En grupp på
tolv man reser sig, fäster en karbinhake vid utlösningslinan till sin första fallskärm och inväntar
ordern att hoppa. Om de visste, ja, om de visste, kunde de ännu dra sig tillbaka, och ingen skulle
ha rätt att förakta dem, ty det som de nu gör överstiger mänskliga krafter. ”Du räknar till tre. Om
du fortfarande faller ...” Med näsan mot ryggen på den framförstående kamraten trevar de efter
metallhandtaget som kan bli deras räddning, ty nu är tiden redan ute. Man måste kasta sig
handlöst ut i mörkret och tänka att om skärmen inte öppnar sig, kommer ingen ens att bevara
minnet av en så omotiverad handling som till och med i de medverkandes ögon tycks uppslukas
av den världsomfattande enfalden. Ett kort ögonblick av panik och förtvivlan som pilotens tvekan
ibland förlänger. Och det som sedan följer minns de flesta inte ens, allt utspelas så snabbt, och
glädjen över att återfinna sig levande, intrasslad i taggtråden medan granaterna viner förbi dem
kommer dem att glömma stönandet som trängde fram ur deras bröst när de plötsligt förlorade
fotfästet och motordånet och den stickande lukten i planet plötsligt ersattes av tystnad och mild
luft. Hur skall man bära sig åt för att befria sig från detta virrvarr av tråd vars taggar river sönder
kläder och hud, i vilken riktning skall man bege sig för att finna den utlovade hjälpen? Frågor av
ringa betydelse när man står på fast mark och hjärtat sväller av stolthet över denna seger över det
egna jaget. Det befästa lägret är försänkt i mörker, men till och med när männen landar bland de
döda i bårhusgropen, kommer de till slut fram till ett skyddsrum, och när de öppnar dörren
upptäcker de levande ansikten som talar samma språk och visar dem vägen till en samlingsplats.
Langlais får ibland till sin häpnad ta emot budbärare som överlämnar brev och muskatvin, män
som kort därpå stupar i en granatkoncentration.
Klockan halv fem börjar dagen gry denna passionssöndag. Klockan fem når solen de krenelerade
kullarnas krön, de blåa sluttningarna med fläckar efter napalmbränder, de avskalade kullarna i
dalen, de två runda kullarna Eliane 1 och Eliane 4 som går under det gemensamma namnet
”Lollo”, den gulgråa lerslätten som är späckad med vapen och taggtrådshinder, fläckad av
tusentals fallskärmar som ingen längre samlar in, genomkorsad av vallar och jordhögar,
söndersprängd av granatgropar där regnvattnet samlas. En egendomlig planet som befolkas av