Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

167
franskt motståndsnäste och sade: ”Vi har två av era sårade hos oss. Kom och hämta dem.”
Bårbärarna gav sig iväg tillsammans med en sjukvårdare och en ungersk legionärsergeant med
flotta uppåtvridna mustascher, men de togs under eld från grannenheten och återvände med bara
en sårad och sergeanten stupad. Den förre kavalleristen, numera fallskärmskaptenen Bizard som
ligger med sitt kompani i Huguette 6 har inte förlorat sitt goda humör. Liksom sin vän och
bataljonschef Botella väntar han på den händelse som avgör hos vem segern till slut skall hamna.
Vilken egendomlig naivitet hos män som ständigt är färdiga för de stora äventyren! Sedan två
veckor har kaptenerna och löjtnanterna endast sovit sittande i sina gropar när en paus i
stridsverksamheten har tillåtit det. På natten sitter de med hörlurarna på huvudet och radion
inställd på den våglängd som skall alarmera dem. De döda som travas i högar när tiden medger
det och över vilka man ibland vräker några meter av en halvt sammanstörtad grav ligger i olika
stadier av förruttnelse överallt, och liklukten tränger in i skyddsrummen och blandar sig med den
ännu outhärdligare stanken av uppkastningar.
När det fientliga artilleriet utför sina vanliga rutinskjutningar på kvällarna, innebär det återigen
förluster på tre eller fyra man per kompani. Man begagnar sig av mörkret för att samla ihop
fallskärmskollin i de närmaste omgivningarna, utföra grävningsarbeten i ställningarna och skicka
ut handräckningsavdelningar för att hämta några dunkar med vatten från vattenreningsstationen,
men man kostar alltjämt på sig en mugg för att raka sig. När dagen gryr föds också ett nytt hopp,
några större anfall behöver man inte längre befara den dagen. På förbandsplatserna har läkarna
förlorat hoppet om att kunna utrota fluglarverna som ständigt förökar sig. I sina mardrömmar ser
de deras vidriga processioner klättra längs väggarna, sprida sig över bårar och sängar, kasta sig
över de sårade som ligger så orörliga att de redan ser ut som döda. Desinfektionsmedlen räcker
inte längre till i skyddsrummen, man borde gräva djupare gravar åt de stupade, hejda flödet av
gyttja där flugorna lägger sina ägg i exkrementen, urinen och lämningarna av människokroppar.
Dien Bien Phus ära, som prisas av alla tidningar i den fria världen, är att kämpa i Asiens
blodigaste avskrädeshög, kämpa i västerlandets namn och för de vackra kvinnors kärlek som har
gett sina namn åt de omstridda kullarna. Ett enda gissel har garnisonen sluppit, man frågar sig av
vilken anledning: myggorna har flytt fältet.
Liksom tidigare kvällar tar högtalarna i de franska linjerna vid tiotiden upp sin propaganda:
”Fiender och bröder, vi tycker synd om er. Era infanterister är redan nästan alla döda. Det är bara
ni som har fått behålla livet, och snart blir det er tur. Varför följer ni inte med oss, vi transporterar
er tillbaka till Hanoi med flyg? ...” Kulsprutegevären och granatkastarna besvarar dessa
uppmaningar. Kapten Hien, på den tiden stabschef vid 57. regementet, som gjorde anteckningar
om detta, hörde två gånger denna mening: ”Ni har fått nog. Ge er. Då blir ert liv lättare ...”
”Inte ens om vårt liv hade varit tio gånger hårdare, skulle vi ha gett oss”, sade han när vi talade
om saken. ”Varför? Vid det här laget, och i synnerhet efter segern vid Him Lam, visste vi att vi
till slut skulle triumfera. Till och med om vi hade fått veta att vi alla skulle stupa, skulle vi ha
accepterat vårt öde. Också jag fruktar döden, men när vi drevs av hatet fanns det ingenting som
kunde hejda oss.”
Den 15 april 1954
Sedan en tid har Castries befordran varit föremål för livliga diskussioner. En verklig hjälte bör
vara general, och självaste president Eisenhower uttryckte för general Ely sin förvåning över att
befälet i Dien Bien Phu fördes av en överste. Madame de Castries tar upp saken. Ryktet om dessa
krav tycks spridas i vida kretsar eftersom till och med kapten Hien gör en anteckning om saken
den 30 mars i utkanterna av kitteldalen. I vietminharmén blir alla fördelnings- och regementschefer
efter den obetydligaste motgång berövade sina befäl utan någon förhandsvarning, och hos