Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

217
I våra dagar kan man, om inte veckopressen rycker av en hjälteglorian, utan större svårighet
svälja en militär förödmjukelse, och den hindrar en inte från att ta sig en ridtur i Bois de
Boulogne alla morgnar. Och när en man som artillerichefen i det befästa lägret begår självmord
därför att hans oriktiga bedömningar har varit orsak till en katastrof, gömmer man hans döda
kropp och meddelar att den förtvivlade gärningen berodde på nervös depression. Överste Piroth
var kanske en enkel man, men han hade en klarare uppfattning om de militära hedersbegreppen
än Navarre och Castries. Han förstod att det var han som bar ansvaret. Det är inte skrivmaskiner
som en chefs beslut sätter i rörelse, det är maskiner med uppgift att döda.
Allt detta tänkte jag i december 1963 i Dien Bien Phu, några dagar innan en magsjukdom för en
tid gjorde mig till ett vrak. Varje kväll, i samma ögonblick som solen sjönk under horisonten och
eldarna som tändes på risfälten skickade ringlande vita rökslingor mot de omgivande höjderna,
flög en hel armé av korpar som i gryningen hade korsat fälten i motsatt riktning, mot det statliga
jordbrukets majsfält, över kitteldalen. Länge ekade deras kraxande i sluttningarna som höjde sig
helt nära det hus där jag bodde och i skogarna över vilka de kretsade en stund innan de slog sig
ner. Deras eftertrupp kom ibland först när natten redan hade fallit på. Längtade de efter det
blodbad som hade gött dem nio år tidigare? Hoppades de när de flög över dalen att människorna
återigen skulle börja slakta varandra där nere? Deras skrik och vingarnas flaxande skar genom
skymningen och väckte en djup förstämning hos mig. Och fast jag mycket väl visste att man inte
fick förväxla klapprandet av korparnas näbbar med de rop som fordrade rättvisa, tyckte jag att
något av de dödas andar levde upp igen i dessa svärmar av hemska fåglar.
Ett nederlag kan man ännu stå ut med, givetvis med undantag för dem som har fått sätta livet till,
och det kan förklaras. Men hur som helst har ett folk rätt att fordra räkenskap. Men därifrån till
att betrakta det som någonting ärofullt ... Därifrån till att ge en årskurs i Saint-Cyr namnet Dien
Bien Phu ... Varför inte Azincourt, Waterloo eller Sedan? Varför inte Dunkerque? Eller kanske
namnet Piroth. De enda som skördade ära vid Dien Bien Phu var segrarna och några få av de
besegrade, sådana som Bréchignac, Bigeard, Langlais, Botella, Tourret och många kaptener och
löjtnanter som aldrig såg den vita flaggan som dem ovetande hissades över deras huvuden. Men
det är på Navarre och Pleven som man tänker när man uttalar detta ödesdigra namn. Vi har
absolut inget skäl att vara stolta över det.
Det evigas sådd
När man vill fly från Fjärran östern stiger man på ett av Air Frances Boeingplan. I fyra etapper,
utan att någonsin lämna den natt som förmörkar jordklotet, susar man genom mörkret över en
kontinent där människorna arbetar bara för att inte dö av svält och frånrycka jorden några fattiga
riskorn. I de tidiga morgontimmarna hamnar man över Europa där det bor andra människor som
kan dricka vatten utan att kräkas upp tarmarna, äta och njuta av det som de äter och meditera över
kosmos. Den förträffliga idé som jag hade fått att skriva denna bok, och som hade fört mig från
Nord-Vietnam till huvudstaden i Laos där jag vid tanken på att jag skulle lämna mina ben i detta
smutsens och prostitutionens förlovade land uppbjöd alla mina krafter för att kunna resa hem, för
att undslippa protozoerna och Dien Bien Phu som förtärde mig. I Phnom Penh där det beredde
mig stor möda att med tonlös röst berätta om min resa för doktor Grauwin, proppade denne mig
full med mediciner och opiumpiller och släpade mig till flygfältet. Jag förföljdes av de från
fångenskapen återvändande männens ansikten, levande skelett med brännande blickar och kläder
som fladdrade kring de magra kropparna. Utan att ha deltagit i striderna, utan att ha erfarit någonting
av deras umbäranden, återvände jag med en bit av en fallskärm från operation ”Castor” och
en liten påse med järnskrotbemängd gul lera. Jag trodde också att jag hade kvarlevorna av en
tiger i mitt bagage. Vilken naiv illusion! Utan att veta det, satt jag ju på tigerns rygg. Och det