Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

120
att hämta andan. Fram emot klockan 21.00 blir elden glesare. Den centrala kullen har kanske
lyckats hejda anfallet. Natten är givetvis kritisk, men i gryningen kommer Guirauds och Tourrets
bataljoner att välla ner för Dominiques norra sluttningar och gå till motanfall för att återta den
förlorade terrängen. Major de Séguins-Pazzis som sitter kvar i Castries skyddsrum planerar
grupperingen av de förband som skall delta i motanfallet och det eldunderstöd som de behöver
för att komma fram.
Klockan 23.00 återupptas anfallet plötsligt och den centrala kullen faller femton minuter efter
midnatt. Vietminhtrupperna gör en trevare mot Gabrielle och tränger fram ända till foten av
Dominique. I det vita ljuset från lysraketerna som avskjuts från ett flygplan som kretsar över
terrängen ser man dem gräva skyddsgropar. Castries har vid det här laget klart för sig att två
bataljoner inte räcker till för att driva bort dem och tränga fram till den begravningsplats som
Béatrice numera är. Inte två bataljoner, och inte heller tjugoåtta kanoner. På fältsjukhuset står
doktor Grauwin med bar överkropp och opererar magar, brutna lemmar, intryckta bröstkorgar
och kranier. Omkring honom stönar etthundrafemtio sårade.
Det är soldaten Nguyen hum Oanh som har stormat fram med den röda segerfana med den
gyllene stjärnan som farbror Ho har anförtrott hans förband och planterat den på Béatrice.
”Blev ni inte förvånade över att ett legionärförband gav upp så snabbt?” frågade jag
bataljonschefen Lé hong Duc.
”Det var inte första gången vi hade att göra med legionen”, svarade han. ”Vi hade observerat allt
och studerat terrängen mycket noga, flera nätter före anfallet, och på modeller. Varje kväll kröp
vi fram mot stödjepunkten, och samtidigt begagnade vi oss av tillfället för att klippa av taggtråd
och röja minor. Vi sköt fram utgångsställningarna till tvåhundra meter från Béatrices kullar, och
ert artilleri hade ingen aning om var vi fanns, vilket förvånade oss. Och dessutom fick vi många
värdefulla upplysningar av deserterande thaisoldater.”
Ligger det någon grund i Ducs påstående att en legionärofficer i gryningen den 53 mars anmälde
sig hos en vaktpost på en kulle norr om Béatrice och förklarade för en politisk kommissarie att
han gav sig för att han hade fått nog? Jag kan inte tro det. En legionär kan möjligen desertera för
flickhistoriers skull, men en legionärofficer är ingen förrädare. Det är möjligt att en soldat som
blev tillfångatagen i ett bakhåll gav sig ut för att vara officer, och att han blev trodd. Enligt
berättelsen skulle han ha rått Vietminhtrupperna att avstå från anfallet för att inte lida nederlag.
Bataljonschefen Lé hong Duc skulle då ha svarat: ”Vi kommer att anfalla och ta till fånga alla
officerare och soldater i Béatrice.” När legionären hörde detta, utbrast han:
”I så fall kommer ni att erövra Dien Bien Phu!”
Den 14 mars 1954
Det existerar inte ett ögonblick av vila mellan de två dagarna, inte ett ögonblick av frid i denna
natt som är full av stridslarm och explosioner och där bensin- och napalmupplaget brinner som en
jättelik fackla och kastar sitt röda, fladdrande sken ända till de omgivande kullarna. Ytterligare
två Bearcatplan blir förstörda i sina skyddsvärn. Flygfältets kontrolltorn blir sönderskjutet,
radarskärmen förstörd, antennerna störtar samman, bataljonernas förbandsplatser översvämmas
av döda och sårade. På fältsjukhuset där bataljonsläkaren Gindrey amputerar utan avbrott är
blodgivningssalen bestänkt med blod. De flesta skyddsrummen har störtat samman och männen
trängs i skyddsgroparna. Grauwin rekvirerar så snabbt som möjligt tio liter blod, femtio miljoner
enheter penicillin och femhundra gram streptomycin.
När abbé Trinquand firar mässan på söndagen, kommer han plötsligt ihåg att han föregående dag