Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

90
”Locka ner Vietminh i kitteldalen”, det är överste de Castries och hela stabens dröm. ”Om de
vågar sig ner, har vi dem. Vi får kanske ta emot en hård stöt, men vi kommer att hejda dem. Och
då får vi äntligen det som vi hittills har saknat, en koncentrerad fientlig styrka som vi kan hugga
in på.” Man kan inte betvivla att Robert Guillain ordagrant citerar dem som han har talat med.
När han talar med Castries, uttrycker han sin förvåning över att denne har lämnat de närmaste
krönen åt fienden.
”Ni vet ingenting om den moderna taktiken”, svarar chefen för Gono, som sedan avbryter
samtalet med en föraktfull min. Senare hävdar han att han har velat vilseleda fienden genom
förmedling av journalisterna.
Innan Robert Guillain avreste från Paris, fick han av en regementsofficer från en av staberna i
Saigon veta att läget aldrig hade varit bättre och att han skulle komma till Indokina precis i det
rätta ögonblicket.
308. fördelningen avmarscherar plötsligt i riktning mot Laos, vilket framkallar den allra största
häpnad hos strategerna, men om den skall oroas under marschen, måste det ske med trupper som
redan befinner sig i dess väg. Hur och med vilka medel skall man förfölja den? Ockupationen av
Dien Bien Phu har med andra ord inte varit till ringaste nytta. Navarre skyndar sig att bygga ut
taggtrådshinder och skicka stridsvagnar till Luang Prabang där den gamle förlamade kungen lägger
sig till sängs, och medan Navarres operation ”Atlante” stampar på stället i hela operationsområdet,
riposterar Giap med att anfalla högplatåerna i centrala Annam.
För korpral Sammarco vid legionens 13. halvbrigad är det en stor dag. Han får veta att han har
blivit befordrad till sergeant, och även om befordringen är daterad den 1 februari, syr han de nya
gradbeteckningarna på axelklaffarna. Eftersom han inte har någon bestämd funktion i kompaniet,
används han till de mest olika uppdrag. Varje morgon beger han sig till det läger där de
tolvhundra militära och krigsfångar förvaras som har hämtats till Dien Bien Phu från Hanoi. Där
hämtar han trettio man handräckningsmanskap och ger sig iväg för att samla ihop kollin som
dimper ner från himlen och lasta dem på lastbilar. Ibland för han befälet över den legionäreskort
som åtföljer överstelöjtnant Gaucher på hans inspektioner.
Sammarco är tjugosex år, lugn och säker, med mörkt hår och matt hy. Han är storväxt och
kraftigt byggd, hans far var italienare men själv är han född i närheten av Salon-de-Provence, och
hans sydfranska accent är mycket utpräglad. Läget i Dien Bien Phu bedömer han precis på
samma sätt som överstelöjtnant Gaucher, hans chef och stora idol. Gaucher har sagt att Vietminhs
105-or bara är attrapper av trä, och Sammarco tror honom. Han har sålunda ingenting emot att
sova i ett skyddsrum vars takkonstruktion förmodligen inte skulle hålla för en fullträff av en 810millimeters
granat. Det bästa virket, stockarna och rundbjälkarna har gått åt till att bygga
stabsskyddsrummen. Men det är ju inte ens säkert att Vietminh får tillfälle att använda sina
granatkastare.
Den 3 februari 1954
I hela Vietnam firar man Tetfesten, månkalenderns nyår och den första fullmånen i januari. I
Saigon, i Hanoi, i hela landet ger man varandra gåvor, man pryder husen med drakar och väldiga
karpar av papper på vilka husguden beger sig till himlen, man kastar ryska smällare. Vanligen är
det årets kallaste dag, men våren är redan i antågande och i norra delen av landet står persikoträden
i blom.
På kvällen den 2 februari kommer överkommandots sambandsofficer till stabschef en vid 57.
regementet med order om att regementet utan dröjsmål skall förflytta sig till norra delen av
kitteldalen. Natten är mörk och man ser inte handen för ögonen under marschen. Männen halkar i