Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

”Ja, general, på natten, givetvis.”
”Överenskommet. Bra.”
193
”Och jag ... jag måste ha ert medgivande för att göra det.”
”Det har ni, den saken är klar.”
”Ni ger er tillåtelse?”
”Ja, ni har min tillåtelse.”
”Och jag, jag ska försöka hålla ut, jag håller så länge jag kan med det som jag har kvar.”
Castries gör en paus för att understryka den sista meningen och låter sedan Cogny förstå att han
inte har något mer att säga.
”General? ...” ”Ja, vi är överens.”
”En sak till ...”
”Hur är det med ammunitionen, har ni ... Finns det några förråd som borde räddas?” frågar Cogny
hastigt.
”Ammunition? Det är värre än så, vi har ingen ammunition ... ”
”Finns det ingenting som ...”
”Vi har ingen ammunition, ingen alls. Det finns några skott till 105-orna, men ...”
Den följande meningen är omöjlig att dechiffrera. Castries talade kanske om ammunitionen till 1
55-orna, de tunga pjäserna är nämligen alla obrukbara.
”... dem har vi ingen nytta av här.”
”Ja.”
”För ögonblicket. Och ammunitionen, ammunitionen till 120 millimeters granatkastarna ...”
”Ja.”
”... av den bör jag ha mellan 100 och 150 skott kvar.”
”Den är utspridd lite överallt.”
”Ja, jag förstår.”
Castries upprepar:
”Lite överallt. Man kan inte ... det är praktiskt taget omöjligt att samla ihop den. Och därför är det
väl bäst att skjuta bort så mycket som möjligt, eller hur?”
”Ja.”
”Och vi ska försöka hålla ut, hålla ut så länge som möjligt.”
”Jag tror att det blir bäst”, säger Cogny och sväljer halva orden, ”att flyget gör en så kraftig insats
som möjligt, för att försöka hejda viettrupperna, hejda framryckningen.”
”Ja, general. Och det är mycket viktigt att flyget inte upphör med sitt stöd. De måste köra på utan
uppehåll, utan uppehåll. Ja, förresten, viettrupperna, jag ska ge er ett sammandrag.”
”Ja.”