Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

185
som tillät Eliane 2:s försvarare att nå krönet i skydd för fiendens eld. De arbetar utan uppehåll i
små arbetslag, de orienterar sig med kompassens hjälp och gräver sig fram som mullvadar. Den
dagen försöker kapten Pouget tränga fram till mynningen av mingalleriet, men han kommer inte
längre än till taggtrådshindret. Den ende som lyckas komma över är sergeant Clinel, men han
stupar. Vietminhs kanoner skjuter sönder kulsprutegevärsvärnen och krossar serviserna i gyttjan,
och försöker sedan erövra dem i närstrid med handgranater. Några nätter tidigare lyckades en
frivillig som hade vigt sig åt döden så när komma fram till ett blockhus med en plastladdning i
bältet.
De flygfoton som togs föregående dag trots det dåliga vädret visar att den sista fria ytan mellan
det centrala motståndsområdet och Isabelle nu genomkorsas av tre linjer med löpgravar. För
professor Tung innebär det ett nästan olösligt problem att besöka de sårade som ligger i de
bergiga sluttningarna femtio meter från hans förbandsplats, men hans kininlösning har drivit
flugorna på flykten. ”Här smälter både järn och stål. Det är endast männen som håller ut ...”
Professor Tung minns dessa ord som han har läst i en skildring av slaget vid Stalingrad, och han
upprepar dem för sig själv hela dagen.
Den 6 maj 1954
Redan när det var fråga om operation ”Xenofon” var Cogny av den åsikten att detta företag
innebar betydande risker, och att det för att lyckas erfordrade en betydande upptagsstyrka och
stora resurser i fråga om flyget. Hur skall de tre svaga anfallskolonner som kan disponeras för
operation ”Albatross” kunna överskrida de med automatvapen späckade fientliga skyttegravarna
bakom vilka motståndaren har grupperat sina reserver på djupet och förberett dem för aktion i
alla riktningar? Ingen av de officerare som Langlais har kallat till sig klockan tio skulle i detta
avseende hysa några illusioner om inte den mänskliga viljan kunde uträtta underverk. Och denna
morgons underverk kommer från himlen, det är vackert väder och redan den omständigheten att
flygplanen åter har uppenbarat sig är något av en seger.
Underrättelseofficeren gör ett sammandrag av de fientliga förlusterna, och Langlais upprepar
ännu en gång för sina närmaste män: ”Vi måste hålla ut. Vi måste se till att kampen slutar
oavgjord. Mittemot är de precis lika slut som vi.” Bigeard ger order om de motanfall som skall
frigöra de hotade stödjepunkterna och artilleristen Vaillant gör anteckningar om det artilleristöd
man begär av honom. Det återstår proviant för två dagar och det sista kompaniet från 1. B.P.C.
skall börja hoppa klockan 23.00. Just som sammankomsten närmar sig sitt slut meddelar ett
telegram från Hanoi att ett allmänt anfall förmodligen kommer att inledas under natten och att
Vietminh vill tilltvinga sig ett avgörande.
Kapten Hervouët ber Grauwin avlägsna gipsförbanden från hans båda brutna underarmar för att
han skall kunna delta i de sista striderna i tornet på sin stridsvagn.
Flygplanen måste flyga mycket lågt över det obetydliga område som numera står till förfogande
för fällning av materiel, och två Packetplan blir träffade av luftvärnselden. Det första lyckas ta sig
tillbaka till basen, men det andra störtar och exploderar etthundratjugo kilometer sydöst om Dien
Bien Phu, vid Mong Het. Piloten, en av de mest berömda ”flygande tigrarna”, Earle MacGodern
som på grund av sin röst och sin väldiga kroppshydda har fått namnet ”Jordbävningen” hade
redan tre gånger tidigare fått sitt plan genomborrat av kulor.
I detta kaos ger sig Langlais och Bigeard iväg för att inspektera försvaret i östra delen av det
befästa lägret. Männen som de möter på vägen har av tröttheten, hungern och såren förvandlats
till skuggor av sitt forna jag. Bakom automatvapnen finner man enögda, enarmade och halta. En
konjaksflaska som Langlais har fått från Hanoi går laget runt i den grotta i Eliane 4 där major