Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

168
oss är en av de frågor som man inför ett omedelbart förestående nederlag vågar ta upp till
diskussion frågan om man skall ge en misslyckad chef generalsstjärnorna eller inte. Det är
visserligen sant att omständigheternas makt har kommit Castries namn att ingå i en legend som
de dramatiska förhållandena har skapat. Namnen på vissa officerare i det befästa lägret börjar bli
bekanta, och en befordran utom tur mitt under pågående strider tycks vara den lämpliga belöningen
för deras förtjänster. Och hur skulle man kunna utelämna chefen utan att desavuera honom?
Ännu en gång måste man belöna helheten i hans person. Och dessutom förrättar Castries en
fördelningschefs tjänst, och det var för att han ansågs värdig detta förtroende som han utsågs till
denna post. I Na San blev Gilles befordrad till brigadgeneral i sin mullvadshåla, nu måste också
Castries bli det. I en serie av telegram anhåller Navarre om generalsstjärnorna som en sporre för
garnisonen. Han får dem.
I regeringskonseljen protesterar monsieur Marc Jacquet bestämt mot överste de Castries
befordran till brigadgeneral. ”Om han klarar sig ur det, får vi väl se”, säger han. ”Det brådskar
inte.” Av samma åsikt är arméministern, monsieur Pierre de Chevigné, som fruktar att det befästa
lägret snart kommer att falla. ”Vietminhs seger blir mindre lysande om de bara tar en överste till
fånga”, säger han. Men det finns andra medlemmar av regeringen som är av den åsikten att
Castries bör få sina stjärnor. ”Det kommer att stärka hans självkänsla”, säger de, som om man
kunde vinna slag genom att dela ut stjärnor.
Över hela det befästa lägrets utsträckning regnar granaterna, och de rekylfria kanonerna som har
gått i ställning på de förlorade kullarna skjuter med direkt riktning mot de män som försöker
samla in fallskärmskollina.
Dien Bien Phudalen, dit vissa besökare anlände i december 1953 i den tron att de hade gett sig ut
på en angenäm utflykt till landet, har förvandlats till en tårarnas och dödens dal. Smärtan är den
förhärskande känslan, men officerarna som varje eftermiddag samlas vid en grop där Langlais
och Bigeard redogör för läget, förlorar ännu inte hoppet. Och detta hopp ger dem styrka att
uthärda vissa mindre lokala motgångar som måste betraktas som tillfälliga, eftersom Godards
kolonn är på väg och de amerikanska bombplanen bereder sig att lyfta från Manila. Och vem av
dem som på betryggande avstånd följer med garnisonens dödskamp har väl mod att reducera
detta hopp till dess rätta proportioner? Vem skulle våga övertyga Langlais och Bigeard, kapten
Capeyron och sergeant Sammarco om att de inte kan räkna med en omsvängning i läget och att
operation ”Kondor” ännu inte är inledd?
Dagens stora samtalsämne är Cognys radiomeddelande till Castries att han är befordrad till
brigadgeneral, att också Langlais, Lalande och Bigeard är befordrade till följande grad, att några
av officerarna är införda på den lista som berättigar till befordran utom tur, och att garnisonen
och dess chef har blivit omnämnda i arméns dagorder.
Castries ger sina axelklaffar åt Langlais som svärtar de röda mattorna med tusch, och Langlais
överlämnar i sin tur sina åt Bigeard. Vad den nye generalens stjärnor beträffar, var det enligt
madame de Castries omöjligt att få tag på sådana i Hanoi, varför Cogny erbjöd dem som han
själv bar innan han övertog befälet över markstyrkorna i Tonkin.
”Jag skickar er stjärnorna och någonting att skölja ner dem med”, säger Cogny. ”Hela världen har
sina blickar fästa på er. Femtiotvå journalister från alla länder befinner sig i Hanoi för att följa
med er verksamhet.”
Man letar igenom alla kollin som faller inom ställningarna. Ingenting. Enligt madame de Castries
ger hon stjärnorna åt en fallskärmssoldat som hoppar den kvällen och överlämnar dem åt hennes
man. Enligt Castries tillverkades de på platsen i mekanikernas reparationsverkstad. Vietminh-